Ordet ekumenisk har ingått i vårt språkbruk - det har t o m upptagits i Svenska Akademins ordlista, där det sägs betyda "allmännelig" på det kyrkliga området. Ända sedan det på sin tid mycket omtalade "ekumeniska mötet" i Stockholm 1925 (dess officiella namn var ju Allmänkyrkliga Världskongressen för Liv och Arbete) har ordet varit gängse i vårt språk. Det kommer av det grekiska ordet oikuméne, som betyder den av människor bebodda jorden. I den meningen brukas det även i Nya testamentet. Där sägs t ex att kejsar Augustus befallde att hela oikuméne (sv övers "hela världen) skulle skattskrivas, Luk. 2:1.
Den ekumeniska rörelsen är det gängse namnet på den kyrkliga enhetsrörelse, som förbereddes genom olika strävanden på 1800-talet och som tog form först i världsmissionskonferens i Edinburgh 1910, och sedan i de båda rörelserna Faith and Ordet (Troslära och Kyrkoförfattning) och Life and Work (Liv och Arbete). Båda dessa rörelser lät särskilt tala om sig i samband med stora världskonferenser på 1920- och 1930-talet - Faith and Order i Lausanne 1927 och i Edinburgh 1937 och Life and Work i Stockholm 1925 och i Oxford 1937. År 1948 förenades båda dessa rörelser i Kyrkornas Världsråd vid det bekanta världskyrkomötet i Amsterdam. I nära anslutning till de båda nyssnämnda rörelserna och sedan till Kyrkornas Världsråd stod Internationella Missionsrådet och de av detta råd anordnade världsmissionskonferenserna i Jerusalme 1928, Tamharam 1938, Whitby 1947 och Willingen 1952. Vid Kyrkornas Världsråds generalförsamling i New Delhi 1961 förenades Internationella Missionsrådet med Kyrkornas Världsråd.
Den här föreliggande skriften handlar om ekumenismen och Bibeln. Ordet "ekumenismen" används för att ange att denna skrift avser att behandla några av de idéer som ligger till grund för de ekumeniska strävandena. Och dessa idéer ville vi granska i Bibelns ljus. Vår avsikt är alltså inte att ge någon allsidig redogörelse för den ekumeniska rörelsens historia. En sådan redogörelse skulle också vara överflödig, ty det finns redan en oerhört omfattande litteratur i det ämnet. Den bibliografi som upprättats av engelsmannen Henry T R Brandrath - dess titel är Unity and Reunion - omfattar i sin 1948 utgivna andra upplaga bortåt 1500 titlar på böcker, broschyrer och uppsatser rörande "kyrkornas återförening". Förteckningen är emellertid långt ifrån fullständig. Bl a saknas där åtskilligt som publicerats i Sverige. Inte heller upptas där den litteratur som handlar om Life and Word, inte heller den som rör de enhetssträvanden som representerades av Internationella Missionsrådet och de av detta råd anordnade världskonferenserna. En utförlig framställning om den ekumeniska rörelsens historia publicerades 1954 på initiativ av det ekumeniska institutet i Bossey, nämligen A history of the Ecumenical Movement, edited by Ruth Rouse and Stephen Charles Neill, och har nyss kommit ut i en andra upplaga. Ännu mer omfattande är Weltkirchenlexikon. Handbuch der Ökumene. Im Auftrag des Deutschen Evangelischen Kirchentages herausgegeben von Franklin H Littell und Hermann Waltx. I båda dessa verk medarbetar en lång rad ekumeniska ledare och specialister på de kyrkliga enhetssträvandena. Här finner man alla viktigare fakta rörande den ekumeniska rörelsens historia.
Vi har redan sagt, att vår avsikt inte är att ge någon egentlige framställning av den ekumeniska rörelsens historia. Som framgår av det nu anförda skulle detta också vara överflödigt. Inte heller är det vår avsikt att söka bedöma vad den ekumeniska rörelsen uträttat för att skapa bättre förståelse mellan kyrkor och folk och för att hjälpa olika grupper av nödställda människor. Det är möjligt, att den gjort viktiga insatser i dessa avseenden, men ändamålet med denna skrift är inte att undersöka hur det förhåller sig med den saken. Inte heller avser den att uttala några omdömen om den ekumeniska rörelsens ledande män, deras personligheter och deras motiv. Det är möjligt att det alla är ädla, rikt utrustade personligheter, och det är möjligt att de alla drivs av stark och ren idealism - det ligger utanför denna skrifts syfte att fälla några omdömen om deras personer och deras motiv.
Vårt syfte är istället, som nyss sagts, att granska ekumenismen i Bibelns ljus. En kristen människa bör pröva de olika företeelserna på det religiösa området. "Pröva allt och behåll det goda" (1 Tess. 5:21). Och prövostenen är den Heliga Skrift. Detta stod i varje fall klart för reformatorerna och deras lärjungar. "Den Heliga Skrift förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skall som med en probersten prövas och bedömas, om de är goda eller onda, rätta eller orätta." Så heter det i inledningen till konkordieformeln. Den övertygelsen ligger till grund för hela reformationen. Detta är så välkänt att det är alldeles överflödigt att säga något mer om den saken.
Överflödigt är också att i dessa sammanhang söka uppvisa varför Skriften har denna auktoritet. För reformatorerna - liksom för alla sanna kristna i alla tider - står det helt enkelt fast att Bibeln är Guds ord. Denna ställning till Bibeln grundar sig inte på att man funderat ut någon teori om Bibelns inspiration och att man i kraft av denna teori beslutat sig för att hålla Bibeln för Guds ord. Man sysslar inte med sådana teorier, men man är övertygad om att "then helga skrift af then helga anda sitt ursprung haver och inneholler fulkomligen alt thett, som den christelige lärdom om Gud den alzvåldigste och vår salighet, sampt gode gärninger och dygder tillkommer", som det heter i Uppsala Mötes Beslut 1593.
Det kan gärna tilläggas, att när sedan 1600-talets lutherska teologer fördjupade sig i läran om Bibelns inspiration ville de ändå i verkligheten inget annat göra än att klarlägga innebörden i Skriftens egna utsagor om inspirationen (se t ex framställningen i B Hägglund: Die Heilige schrift und ihre Deutung in der Theologie Johann Gerhards, Lund 1951, särskilt s 118 ff). Om man gör sig mödan att slå upp deras verk, ska man lätt kunna övertyga sig om detta. Huruvida de verkligen lyckades i detta sitt uppsåt är en annan sak, som vi i detta sammanhang inte har någon anledning att beröra.
Då man i vår tid åberopar sig på Bibeln på samma sätt som reformatorerna gjorde det, kan det emellertid hända att man avfärdas med beskedet att man håller fast vid "verbalinspirationsteorien" eller att man är "fundamentalist". Ty mellan vår tid och reformationstiden ligger den kritiska bibelforskningen, och ingen som känner den kan - hävdas det - fortsätta med att åberopa sig på Bibeln på samma sätt som reformatorerna gjorde det.
Vi har också av olika riktningar i den nyare teologien begåvats med framställningar av den kristna trosläran, vilka har rätt litet med Bibeln att göra. Emil Brunner har en gång framhållit, att Jesus av den ledande teologien alltifrån upplysningstiden fram till Harnack (i dennes bok Kristendomens väsen, 1900) väsentligen framställdes som läraren och idealet. "Hans betydelse är därför pedagogisk, icke religiös. Man kan icke tro på honom. Att något känna till honom är endast nyttigt, men icke absolut nödvändigt. Han är icke Frälsaren, utan endast en av de förnämsta hjälparna." Av Bibelns framställning om Jesus behöll man sålunda bara enstaka drag av hans lära, liv och personlighet. I verkligheten har man - som Albert Schweitzer uppvisade i sitt epokgörande arbete om Jesu livs-forskningen - fullkomligt godtyckligt utvalt dessa drag i Bibelns framställning om Jesus. Man åberopar sig visserligen på den vetenskapliga bibelforskningen, men inget kan vara mindre vetenskapligt än det här använda tillvägagångssättet. Man behåller nämligen av den bibliska framställningen om Jesus endast det som kan synas "den moderna människan" acceptabelt.
Den nyare strömning, som representeras av framför allt Barth och Brunner, går inte tillväga på det sättet. Men som vi längre fram skall visa, intar den i verkligheten en ännu mer negativ inställning till Bibeln (jfr framställningen nedan om olika slags "nyortodoxi", s 49ff).
Efter det andra världskriget har emellertid Barth alltmer kommit i skuggan. Nu är Rudolf Bultmann det stora namnet i den teologiska världen. Han och hans skula representerar med sin "avmytologisering" en ytterligt radikal förnekelse av Bibelns evangelium (se nedan sid. 56 ff).
Den nutida protestantiska teologin har sålunda i den vetenskapliga bibelforskningens nnamn inte sällan gjort sig till herre över Skriften. Man kan nog allmänt tala om "Skriftens auktoritet", men i verkligheten har man ersatt Skriftens auktoritet med teologernas auktoritet. Och den som åberopar sig på Skriften på samma sätt som t ex de lutherska bekännelseskrifterna gör det avfärdas gärna som "fundamentalist". Detta från USA importerade ord brukas som invektiv, i regel utan att man närmare anger vad man menar med det. I den för några år sedan utgivna "En bok om bibeln" definieras det visserligen på två ställen, men definitionerna utesluter varandra!
Om man närmare granskar förutsättningarna för den bibelforskning, i vars namn man gör sig till herre över Skriften, blir det emellertid snart nog klart, att dess förutsättningar är fullkomligt oförenliga med den kristna kyrkans tro. I verkligheten har dessa förutsättningar en ateistisk karaktär (jfr nedan s 43). Den kristna kyrkan har inga skäl i världen att böja sig för en vetenskap, som nalkas Bibeln från ateistiska utgångspunkter.
- - -
Då man vill granska den ekumeniska rörelsen i Bibelns ljus, synes det lämpligt att börja med att besvara frågan: Vad är kristendom enligt Bibelns framställning? Ty den ekumeniska rörelsen vill ju vara en kristen rörelse, och dess syfte är att ena kristna kyrkor. Därnäst synes det angeläget att besvara frågan: Vad förstår Bibeln med kyrka och vad säger Bibeln om de kristnas enhet? Vår framställning börjar alltså med att behandla dessa spörsmål.
Sedan vi på detta sätt - låt vara mycket skissartat - framställt de bibliska huvudsanningar, efter vilka den ekumeniska rörelsen måste bedömas, övergår vi till att beskriva det avfall från den bibliska kristendomen, som vi kallar modernismen. Vi försöker också uppvisa, att modernismen är en av de viktigaste förutsättningarna för den ekumeniska rörelsens tillkomst.