5. Ur den ekumeniska rörelsens förhistoria

Den teologiska modernismen är - som vi har visat - en av de viktigaste förutsättningarna för den ekumeniska rörelsens historia. Utan denna strömning hade den ekumeniska rörelsen aldrig kunnat uppstå, ty genom den teologiska modernismen uppstod en förut okänd enhet mellan många av de olika kyrkornas teologiskt ledande män. Den ekumeniska rörelsen är också än i dag i stor utsträckning en teologernas och kyrkoledarnas sak. En av de ekumeniska talesmännen i Finland skrev för några år sedan, att de ekumeniska ledarna i Finland är "generaler utan arméer." (Kristen gemenskap 1/1962).

[---]

4. Bibeln, modernismen, kyrkornas enhet

I.

Hur har den kristna kyrkan i gångna tider uppfattat den Heliga Skrifts auktoritet?

Om man går till reformationstidens bekännelseskrifter, har man i varje fall ingen svårighet att finna vad reformatorerna tänkt och lärt om Skriftens auktoritet. I den engelska kyrkans år 1562 antagna 39 artiklar heter det i art. VI: "Den Heliga Skrift innehåller allt, som är nödvändigt till frälsning, varför man inte av någon människa får begära, att hon som en trosartikel skall godtaga något, som inte står att läsa där eller kan bevisas därigenom, eller att något sådant skulle anses erforderligt eller nödvändigt till frälsning." Man kan jämföra detta påstående med de ovan anförda citaten från Konkordieformeln och från Uppsala mötes beslut. Och man ska då finna hur samstämmiga de olika reformationskyrkornas bekännelser är i denna sak. De är fullkomligt eniga om att den Heliga Skrift innehåller hela den kristna läran och att denna finns endast i Skriften. Man är viss om detta därför att man är övertygad om att Bibeln är Guds ord.

Hur hade reformatorerna kommit till denna övertygelse? Svaret blir att de aldrig "kommit" till den. De hade haft den från begynnelsen, ty i den katolska kyrkan visste alla att Bibeln är Guds ord. Om den saken var alltså alla reformatorerna ense med den romerska kyrkan. Men denna kyrka hade vid sidan av Bibeln satt traditionen. I verkligheten använde man traditionen till att tolka bort evangelii kärna: evangelium om den fria nåden i Kristus. Reformatorerna förkastade de mänskliga traditionerna och hävdade att Skriften ensam ska vara auktoriteten. "Guds ord allena skall grunda trosartiklar och eljest ingen, icke ens en ängel" (Schmalkaldiska artiklarna, II).

Vi sa nyss: i den katolska kyrkan visste alla att Bibeln är Guds ord. Hur hade man kommit till den uppfattningen? Även här gäller det att man inte "kommit" till en sådan åsikt. Den kristna kyrkan har från begynnelsen vetat att Bibeln är Guds ord.

För det första betygar Nya testamentet att det för Jesus och hans lärjungar var självklart att Gamla testamentet är Guds ord, som är oryggligt och oförgängligt. "Skriften kan inte bli om intet." (Joh. 10:35). Men detsamma gäller om de ord som Jesus under sitt jordeliv talade. "Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå." (Matt. 24:35). Jesu ord var gudomliga, men även hans gärningar var gudomliga. Han uppdrog åt sina apostlar, hans befullmäktigade sändebud, att bära ut budskapet om honom. Och till apostlarna hade han sagt: "Den som tar emot er, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig." (Matt. 10:40). Och i sitt "avskedstal" lovade han dem Andens särskilda bistånd, även när det gällde att rätt minnas vad Jesus sagt: "Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er." (Joh. 14:26)

Men Jesus hade under sitt jordeliv inte kunnat meddela sina apostlar allt det som skulle ingå i deras budskap. Framför allt hade han inte kunnat säga dem mycket om sin döds betydelse  - under Herrens jordeliv kunde de ju inte ens fatta att hans död var nödvändig. Men sedan han förhärligats - uppstått ur graven och farit upp till himmelen - skulle Anden avslöja detta för dem. "Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er in i hela sanningen. (Joh. 16:12-13).

Jesu apostlar är hans befullmäktigade sändebud, utrustade med Anden till att meddela den säkra kunskapen om Jesu liv och gärning och till att rätt tolka innebörden i Jesu liv och gärning. Därför gäller det apostoliska ordet - talat eller skrivet - i urförsamlingen självklart som Guds ord, jämställt med Gamla testamentet. I somliga fall har apostlarna själva skrivit ned berättelsen om Jesus. Det första av de fyra evangelierna bär aposteln Matteus´ namn, och i den gamla kristenheten visste man att han författat denna skrift. Det fjärde evangeliet betygar klart och tydligt att det är skrivet av aposteln Johannes. I andra fall har apostlalärjungar nedtecknat apostlarnas missionspredikan: på det sättet har vi fått Markus- och Lukasevangelierna.

Vad vi här sagt om Nya testamentets tillkomst är givetvis bara en ytterst fragmentarisk antydan om hur den nytestamentliga litteraturen kommit till och varför den alltifrån sin tillkomst betraktats som Guds ord. Avsikten med det nu anförda är bara att framhålla, att tron på de nytestamentliga skrifternas gudomliga karaktär inte har uppstått någon gång i andra eller tredje århundradet: den har i verkligheten funnits lika länge som det funnits apostoliska skrifter. Därtill var det - som ovan påpekats - för Jesus, apostlarna och den första församlingen självklart, att Gamla testamentet är Guds ord.

II.

Vad är modernism?

Själva ordet anger att det är fråga om något nytt. Både i den bildande konsten och i litteraturen talar man om "modernism". Däremot har ordet knappast vunnit burskap i vårt språk som beteckning på en strömning innanför den kristna världen. I England och Amerika brukas det däremot sedan länge på det sättet. Där finns också många som betecknar sig själva som "modernister". Biskop E W Barnes av Birmingham kallade sig gärna så, och amerikanen H E Fosdick, vars böcker på sin tid kom ut i svensk översättning på Diakonistyrelsens förlag, har aldrig tvekat att kalla sig modernist.

I Skandinavien har man emellertid använt andra beteckningar för den företeelse som i den engelska världen kallas modernism. Här har man i stället talat om nyrationalism, liberal teologi et c. För vårt ändamål lämpar sig emellertid dessa beteckningar inte så väl, varför vi använder ordet modernism. Men vi ska från början tydligt säga vad vi menar med detta ord: Med modernism menar vi en riktning innanför den kristna världen, vilken ifrågasätter eller förnekar de Bibelns grundsanningar, vilka är sammanfattade i den apostoliska trosbekännelsens andra artikel.

Man har alla skäl att kalla denna riktning "modernism", ty den är i sanning något nytt. Ingenting som liknar denna riktning fanns i den gamla kyrkan, under medetiden eller i reformationstiden. Visserligen blev Bibeln och dess grundsanningar även under de tiderna ibland föremål för angrepp, men angreppen kom alltid utifrån, från personer som stod utanför den kristna kyrkan. Ända fram till upplysningstiden på 1700-talet var det omöjligt för någon att vara kyrkomedlem, ännu mindre att vara präst eller teologie professor, om han förnekade Bibelns inspiration eller öppet ifrågasatte eller förnekade Bibelns grundsanningar.

Men för omkring tvåhundra år sedan framträdde i den kristna världen en strömning, som öppet förnekar att Bibeln är Guds ord och som ifrågasätter eller förkastar Bibelns grundläggande läror. Denna strömning gör sig gällande inte bara i den protestantiska världen. Den har också framträtt i den romersk-katolska kyrkan, särskilt vid tiden omkring förra sekelskiftet (1900). En lång rad berömda katolska lärde hörde då till denna riktning. Åtskilligt har skrivits, även på vårt språk, om den katolska modernismen (särskilt erinrar man sig arbeten av Nathan Söderblom och J Lindskog). Denna riktning blev emellertid fördömd av påven år 1907. Sedan var den länge undertryckt, men efter påven Pius XII:s bibelencyklika 1943 har modernismen åter öppet trätt fram i den romerska kyrkan. Det är t ex vanligt att katolska bibelforskare omfattar den radikala kritikens teorier om Bibeln.

Modernismens egentliga hemvist är emellertid de protestantiska kyrkorna. Först framträdde den i Tyskland, och därifrån spred den sig till andra delar av kontintenten, till Skandinavien, England och USA. I första hand erövrade den teologiska fakulteter och andra utbildningsanstalter för blivande Ordets förkunnare. Rörelsens ledare var i första hand teologie professorer. Nu angreps kristendomen alltså inifrån, från sina egna lärdomscentra. Invändningar mot Bibeln och den kristna tron, vilka i forntiden restes av kristendomens hedniska motståndare (Celsus, Porfyrius o a) godkändes och förfäktades nu ofta av den kristna kyrkans lärare. De hedningar som i den gamla kyrkans tid angrep kristendomen, hade försökt visa att Kristus var endast en människa, att inga under skett, att Daniels profetior var uppdiktade et c. Men dessa hedningar kunde väl aldrig drömma om att deras argument en gång i framtiden skulle godkännas av innehavare av den kristna kyrkans lärostolar!

Hur uppstod modernismen?

För att kunna besvara den frågan måste vi erinra oss, att 1700-talet var den tid då den moderna vetenskapen - framför allt naturvetenskapen och den historiska vetenskapen - slutgiltigt fann sin väg och principerna för sitt arbete. Det skulle vara överflödigt att här söka förklara den moderna vetenskapens metod. Bara en enda omständighet måste här framhållas: den vetenskapliga metoden lämnar inget rum för det övernaturliga. Naturforskaren utgår från axiomet att varje företeelse har en inomvärldslig förklaring. Om han räknar med möjligheten av övernaturliga ingripanden i skeendet, betraktas detta som ett förräderi mot det vetenskapliga betraktelsesättet.

[---]

Hur har den ledande teologin, från upplysningen till Harnack, tolkat den kristna tron? Svaret blir att man huvudsakligen uppfattat Jesus som en stor religiös och etisk lärare. Man ansåg självklart att han inte var Guds evige Son och att inga under kan ske. Men man menade att Jesus Kristus genom sin lära och sitt exempel gett ett ideal för människolivet.

Detta är i verkligheten en ny religion, lika fjärran från klassisk kristendom som buddhism eller muhammedanism. Nya testamentet framställer Jesus Kristus som en evig gudomsperson, vår Försonare och Medlare, och lär att vi blir frälsta genom tron på honom. Modernismen beskrev honom istället som en högt begåvad religiös lärare, vars undervisning och föredöme vi skulle följa. Det gjorde mycket liten skillnad att somliga modernistiska riktningar - i likhet med Ritschls skola - talade om honom som det fullkomliga uttrycket för kärlekens idé. Brunner har med rätta påpekat detta.

Om man mot den nya teologin invände: Detta är en alldeles ny religion, som inget har att göra med den kristna kyrkans tro, sådan den existerat ända sedan apostlarnas dagar - vad svarade då modernisterna? De svarade: Vår lära är den enda sanna läran, den ursprungliga, verkliga kristendomen. Vi har återupptäckt den tac vare våra noggranna forskningar i Nya testamentet. Vi har funnit att apostlarna tog fel: de tillbad Jesus Kristus som Guds Son, men vi har funnit att han var endast en människa. Här har den kristna kyrkan tagit fel i 1900 år!

Naturligtvis sades detta sällan på detta öppemhjärtiga sätt. Vanligen använde man ett mer diplomatiskt språk. Och om någon påpekade den nya lärans verkliga innebörd, kunde det också hända att modernisterna satte upp en förorättad uppsyn och förklarade att man missförstått dem eller att man inte anfört tillräckligt långa citat ur deras skrifter. Eller också talade de om "forskningens frihet" eller det föraktliga i "kättarjakt". Eller talade man om att "livet" ändå var det väsentliga, det betydde mindre med "läran".

Kanske tillade de också att deras arbete hade ett apologetiskt syfte: de försökte nämligen tolka kristendomen så att den skulle kunna accepteras av den moderna människan. Men som framgår av det som ovan anförts rör det sig inte här om en ny tolkning av kristendomen. Här har vi istället att göra med en ny tro, en ny religion. Vad ska det f ö tjäna till att ge "den moderna människan" en ny, d v s en falsk religion? Man får också minnas att "den moderna människan" existerat i alla tider. I Nya testamentet kallas hon "den oomvända människan", och där läser vi om henne: "En oomvänd människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det förefaller henne som en dårskap. Hon kan inte fatta det, eftersom det måste bedömas med hjälp av Anden." (1 Kor. 2:14)

Är modernismen död?

[---]

3. Kyrkan, kristnas enhet, kyrkornas enhet

I.

Vad förstås med "kyrkan"?

Om man slår upp Nya testamentet för att få svar på den frågan, gör man att börja med upptäckten att ordet "kyrka" inte förekommer i vår bibelöversättning (1917 års bibel, utg anm). Där talas om "församlingen" men inte om kyrkan. Grundspråkets ord är ekklesia och kommer av ett ord som betyder "utkalla". I det profana språkbruket kunde ekklesia användas om folkförsamlingen i en grekisk stad. Genom en härold hade dess medlemmar kallats ut från sina hem till torget, där de skulle överlägga om stadens angelägenheter.

Vd förstår Nya testamentet med ekklesia? Innan man besvarar frågan bör man kanske påpeka, att ordet användes redan i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet. I regeln återges med detta ord det hebreiska ordet qahal. Det brukas om Israel, Guds egendomsfolk. Med förkärlek används det i de mellersta Moseböckerna, alltså om Israel under ökenvandringen. Men även en gång i Nya testamentet används ordet ekklesia om Israel, nämligen i Apg 7:38 (sv övers "menigheten i öknen"). I Gamla testamentet är alltså Guds ekklesia - Guds församling - en beteckning på Guds folk. Det är för vårt ändamål inte nödvändigt att försöka ge någon allsidig karaktäristik av detta Guds folk. Det är nog med att erinra om tre saker: De är ett folk, ty de har alla Abraham till stamfader och är följaktligen alla bröder. De är ett frälsat folk, ty Röda Havet skiljer dem från Egypten, träldomslandet. Och nu är de ett folk av pilgrimer, som visserligen lider mångahanda trångmål i öknarna, men som äger rika löften om en härlig framtid i Kanaans land.

Nya testamentet lär oss att det finns ett intimt samband mellan det gammaltestamentliga Israel och den nytestamentliga församlingen. De som tror på Kristus kallas nu "Guds Israel", Gal 6:16, oavsett om de av födelsen är israeliter eller hedningar. Ty den sanne israeliten är nu den som tror på Kristus. "Den är inte jude, som är det i utvärtes måtto... nej, den är jude som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker genom Anden, inte genom bokstaven." (Rom. 2:28) Och i Rom. 11 sägs det att en hedning, som kommit till tro på Kristus, blivit inympas i Israels ädla olivträd. Den sanne israeliten är alltså nu den som tror på Kristus, och en hedning som tror på Kristus har blivit inympad i Israel.

Det är detta Guds folk som i Nya testamentet kallas ekklesia. Det svenska ordet "kyrka" kommer av det grekiska ordet kyriakä, d v s Den Herren tillhöriga. Ordet "församlingen" (ekklesia) är då underförstått.

Församlingen - eller kyrkan - i Nya testamentet är alltså Guds folk. Liksom Israel efter köttet är de en enda släkt, ty de har alla genom den nya födelsen blivit delaktiga av samma gudomliga natur. De är alla ett frälsat folk, ty Herren Kristus har förlossat dem från syndens skuld och träldom. Och nu är de ett folk av pilgrimer, på väg från denna världens främlingsland till det himmelska Kanaan. De lever i hoppet om Herren återkomst i härlighet, och de äger löftet om en evig salighet med honom.

Man har vidare att lägga märke till att ordet ekklesia i Nya testamentet används på tvåfaldigt sätt: dels brukas det om hela Guds folk på jorden, dels brukas det om Guds folk på en enskild ort. I den förra bemärkelsen möter vi det i t ex Ef. 5, där vi läser: "Så ville han (Kristus) ställa fram församlingen inför dig i strålande glans, utan fläck eller skrynka eller något annat sådant. Nej, hon skulle vara helig och otadlig." Här avses med "församlingen" tydligen hela Guds folk, eftersom det är tal om alla dem som en gång ska få del i den eviga härligheten. Samma apostoliska brev talar - liksom Romarbrevet, Första Korintierbrevet och Kolosserbrevet - mångfaldiga gånger om församlingen som "Kristi kropp", vars huvud är Kristus själv. De kristna utgör sålunda alla en enda organism, inlemmade i Kristus och regerade av hans Ande. Alltså är den nytestamentliga församlingen ingen organisation utan en organism, en enda levande enhet.

Som vi nyss anmärkte talar emellertid Nya testamentet också om de kristna på en enskild ort som "församlingen". Där talas om församlingen i Jerusalem, församlingarna i Judéen, församlingen i Antiokia et c. Även här används ordet ekklesia, alldeles som ifråga om församlingen i dess helhet. Alltså används detta ord både om gudsfolket i dess helhet - alla de som till sist ska ärva den eviga saligheten - och om den del av gudsfolket som finns på en enskild ort.

De kristna på den enskilda orten utgör en synlig gemenskap - de känner varandra och vet vilka som tillhör församlingen och vilka som är utanför. Men därmed var inte sagt att alla de som tillhörde denna synliga gemenskap också i sanning levde det fördolda livet med Kristus i Gud. "Falska bröder" kunde smyga sig in i församlingen (Gal. 2:4; 2 Kor. 11:26) och den som en gång levat i Kristus kunde avfalla från tron (jfr Hebr. 2:12). Därför uppmanas de kristna att pröva sig själva om de lever i tron (2 Kor. 13:3). Och om någon har namn av att vara en kristen broder men lever i uppenbar synd, ska de kristna inte ha något umgänge med en sådan (1 Kor. 5:11). Herren har själv gett klara anvisningar om församlingstukten (Matt. 18:15ff).

Av de senast anförda bibelställena framgår att den synliga gemenskapen av kristna på en ort inte utan vidare var identisk med Guds folk på den orten. Den möjligheten fanns alltid att "falska bröder" smög sig in i denna de troendes hop, och likaså var det möjligt att någon i hemlighet avfallit men likväl stod kvar i den yttre församlingsgemenskapen.

Reformatorerna har därför skilt mellan den synliga och den osynliga församlingen. Med den osynliga församlingen förstås de sanna kristna. I den Augsburgska Bekännelsens Apologi heter det (art. VII-VIII): "Därför menar vi i enlighet med Skriften, att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tror på Kristi evangelium och har den helige Ande. Dock erkänner vi att många skrymtare och ogudaktiga människor är blandade samman med de heliga i detta livet och att de har del i kyrkans yttre kännetecken..." Men mot de medlemmar i den synliga församlingen som uppenbart lever i ogudaktighet ska enligt Guds ord kyrkotukt övas.

- - -

Det som ovan sagts om kyrkan i Nya testamentet är självfallet endast några helt fragmentariska antydningar beträffande detta viktiga ämne. Men dessa antydningar är tillräckliga för ändamålet med denna skrift.

II.

Vilken är den kristna kyrkans uppgift i världen?

I 1 Tim. 3:15 kallas hon "sanningens pelare och grundval" och Augsburgska Bekännelsens Apologi (art. om kyrkan) förklarar att den kallas så därför att "den bevarar evangelium rent och fasthåller, som Paulus säger, grunden - d v s den sanna kunskapen om Kristus och tron."

Därmed är också sagt att kyrkans uppgift först och sist är att förkunna evangelium. Innan Herren for upp till himmelen gav han sin församling missionsbefallningen: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla allt det jag befallt er. (Matt. 28:18f). "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen." (Mark. 16:15). Herren vet också att hans befallning ska bli åtlydd: "Detta evangelium om Riket ska predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan ska änden komma." (Matt. 24:14).

Detta är sålunda kyrkans kallelse med avseende på "världen", d v s den mänsklighet om ännu inte lärt känna Kristus: Kyrkan ska ge världen evangelium om Kristus. I första hand ska detta ske genom predikan och undervisning - det framgår redan av Herrens missionsbefallning. Men för att predikan rätt ska fylla sin uppgift krävs inte bara att den sakligt riktigt återger det kristna budskapet. Den ska också åtföljas av en "Andens och kraftens bevisning" (1 Kor. 2:4). När så sker blir människor genom denna predikan "födda till liv" (1 Kor. 4:15).

Men världen nås av det kristna budskapet inte enbart genom Ordets predikan - även genom varje enskild kristens personliga bekännelse i ord och gärning kommer världen i beröring med budskapet om Kristus. Och församlingen i dess helhet är kallad att genom förbön och offer "ta del i arbetet för evangelium." (Fil. 1:5). Från varje lokalförsamling ska "genljudet av Herrens ord gå ut" (1 Tess. 1:8).

När människor "genom evangelium har blivit födda till liv" och alltså i sanning har blivit lemmar i Kristi kyrka, har de endast börjat att leva livet i Gud. De ska nu växa till och mogna. En apostolisk maning lyder: "Väx i nåden och i kunskapen om vår Herre och Frälsare, Jesus Kritus" (2 Petr. 3:18).

Gud har i församlingen gett olika nådegåvor, och ändamålet med dessa gåvor är församlingens tillväxt och mognad. "Hans gåvor var mångfaldiga: somliga gav han att vara apostlar, andra att vara profeter, andra åter att vara evangelister, herdar och lärare. Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp. Så skulle vi alla nå fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till honom som är en fullkomlig man, till den mognad som sätter oss i stånd att rymma Kristi fullhet." (Ef. 4:11ff).

Om man frågar: genom vilka medel tjänar dessa nådegåvor till att "byga upp Kristi kropp", blir svaret: genom evangelium. Ty vi blir frälsta endast genom att hålla fast vid evangelium (1 Kor. 15:2). Allt vad apostlar, profeter, herdar och lärare meddelar församlingen innefattas i evangelium, budskapet om Kristus. I Kristus ligger "alla visdomens och kunskapens skatter dolda." (Kol. 2:3). Kyrkofäderna visste också att ett av de fyra evangelierna, Johannesevangeliet, särskilt avser att tjäna detta syfte. Klemens av Alexandria skriver att Johannes skrev ett "andligt" evangelium, under det att de övriga evangelierna var "kroppsliga". ("Andlig" betyder här "framskriden", "kroppslig" betyder "elementär". De tre första evangelierna representerar med andra ord missionsförkunnelsen, under det att det fjärde evangeliet avser att meddela en djupare insikt åt dem som redan är kristna.

Enligt Nya testamentet har kyrkan sålunda en tvåfaldigt uppgift: den ska förkunna evangelium för världen, och den ska tjäna Kristi kropps uppbyggelse. Dess uppgift ligger sålunda helt och hållet på det religiösa planet.

III.

Vad förstås med de kristnas enhet?

Av det ovan framförda framgår att alla sanna kristna är innerligt förenade med varandra: de är lemmar i samma kropp. Här finns alltså en gemenskap som inte har någon motsvarighet annorstädes i människolivet. De heligas gemenskap är något annat än en enighet som grundar sig på åsikts- eller intressegemenskap - eller som åstadkommits genom överläggningar och beslut.

Särskilt Efesier- och Kolosserbreven talar utförligt om denna enhet. Där - liksom på många andra ställen i de apostoliska breven - möter vi också förmaningar till de kristna rörande enheten. De förmanas att "göra allt för att med fridens sammanhållande band bevara den enhet som Anden ger".

Enheten finns, men det gäller att bevara den. Den är en "Andens enhet", en enhet som är den helige Andes verk. Och den bevaras "genom fridens band" - genom inbördes strid bedrövas däremot Anden och skadas enheten.

I sin översteprästerliga förbön (Joh. 17) har Jesus bett om de sinas enhet. "Jag ber att de alla ska vara ett, liksom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig." (Joh. 17:21). Alltså är Faderns och Sonens inbördes förhållande förebilden för de kristnas enhet. Men deras gemenskap med Fadern och Sonen är också grunden till deras inbördes enhet: "liksom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de skall vara i oss." Dessa ord säger klart att de kristnas enhet har sin grund i deras inställning till Fadern och Sonen. "Det är alltså icke en enhet som består i något yttre, det som konstituerar enheten är att det är Jesus och genom Jesus Fadern som är den sammamhållande. Det är alltså på den inre vägen de ska bli ett, icke på något yttre, konstgjort sätt." Så skriver Adolf Kolmodin i sin förträffliga kommentar till Johannes-evangeliet. Enheten är sålunda i verkligheten den helige Andes verk, ty det är genom Anden som Herren utför sin sak i och genom de sina efter det att han själv är förhärligad. Om detta handlar hela hans avskedstal (Joh. 14-16).

Enheten består sålunda inte i något yttre, men den kommer likväl till synes utåt. Och detta är Herrens vilja och avsikt: "för att världen ska tro att du har sänt mig." Världen, som endast ser det som är utvärtes, kan sålunda se denna enhet. Och världen inte bara ser den: den inser också att denna underbara enhet är av gudomlig karaktär.  I sitt avskedstal har Herren också tydligt sagt vad världen här ser: "Av detta ska alla förstå att ni är mina lärjungar: att ni har kärlek till varandra" (Joh. 13:35).

Denna kärlek är verkad av Anden, den är Andens frukt (Gal. 5:22). I verkligheten är det sålunda Guds egen kärlek som genomtränger och behärskar de kristna. De kan vittna: "Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan, genom den helige Ande, som är given åt oss." (Rom. 5:5). När världen ser att de kristna i sin inbördes gemenskap behärskas av denna kärlek, då ska den förstå att Jesus är sänd av Fadern - att gudomliga krafter här är verksamma.

Vi vet också att världen verkligen såg denna kärlek hos den gamla tidens kristna. Kyrkofadern Tertullianus berättar att hedningarna brukade säga: "Se hur de kristna älskar varandra inbördes och hur de beredda de är att gå i döden för varandra!" En annann kristen författare vid samma tid, Minucius Felix, låter i sin dialog Octavius en hedning säga om de kristna: "De älskar varandra innan de ännu känner varandra." Och den hedniske författaren Lucianus skrev i det andra århundradet hånfullt om de kristna: "Deras lagstiftare har aintala dem att de alla är bröder."

När Herren i sin översteprästerliga förbön bad om att hans lärjungar skulle vara ett, för att världen skulle tro att Fadern hade sänt honom - då bad han om att de i sin inbördes gemenskap måtte regeras av den gudomliga kärleken. Detta brukar också framhållas av dem som fördjupat sig i utläggningen av Joh 17. Somliga av dem framhåller också, att det här alldeles inte är fråga om någon organisatorisk enhet.

IV.

Vad förstås med kyrkornas enhet?

Innan man försöker besvara den frågan, måste man klargöra vad som förstås med "kyrkorna". I Nya testamentet förekommer visserligen ordet ekklesia några gånger i pluralis (i sv övers står "församlingarna"). Men då betecknar pluralen alltid gudsfolket på skilda orter. I nytestamentlig tid var det fullständigt uteslutet att det på samma ort skulle ha kunnat finnas flera församlingar. I en församling kunde det visserligen finnas olika "partier". Så var ju fallet i den korintiska församlingen. Men som Hugo Odeberg visat har man i allmänhet gjort alldeles för mycket av dessa "partier". "Med söndring menas här nu något betydligt mindre, än vad man i modern tid inlägger i detta ord. Man kunde också uttrycka det så, att Paulus kallar en differens för söndring, långt innan den nått den grad att den för modern uppfattning skulle framstå som någon söndring." (H Odeberg: Korintierbreven. Lund 1944, s 51ff).

Någon partibildning i nutida mening fanns sålunda inte heller i den korintiska församlingen. Likväl använder Paulus fyra kapitel av Första Korintierbrevet åt dessa ansatser till söndring i den korintiska församlingen, och han bestraffar dem med mycket stränga ord. När man ser hur allvarligt han bedömer dessa tendenser, då inser man hur fullkomligt otänkbart det skulle ha varit att fyra skilda församlingar hade kunnat existera sida vid sida i Korint. Nej, Guds ekklesia, Guds kyrka, är en, och kyrkan på en enskild ort är blott gudsfolket på denna enskilda ort.

Det är lätt att se skillnaden mellan situationen i nytestamentlig tid och situationen i nutiden. Nu ser vi inte ett enda, enat gudsfolk utan en lång rad av kristna kyrkor och samfund, som ofta existerar sida vid sida med varandra. Det händer att de konkurrerar med varandra, bekämpar varandra och vägrar att godkänna varandra som kristna kyrkor. Den romersk-katolska kyrkan bekämpar alla andra kyrkor och proklamerar sig själv som "den allena saliggörande kyrkan." Den grekisk-ortodoxa kyrkan har i verkligheten samma anspråk.

Ofta omtalas denna auppdelning av kristenheten i en mångfald kyrkor som någonting relativt nytt. Man föreställer sig gärna, att kyrkan under de första århundradena var i stort sett förskonad från splittring, låt vara att det fanns en rad som kätterska ansedda sekter, vilka i allmänhet snart nog sjönk ned i betydelselöshet. Särskilt anglikanska teologer talar gärna om "de fem första århundradenas odelade kyrka". Sasse framhåller emellertid att denna "den gamla tidens odelade kyrka" aldrig har existerat, om man nämligen med detta uttryck förstår en enad kristenhet. "Det ser ut som om det vi kallar den rättrogna kyrkan alltid har varit en minoritet. Vad som skilde denna kyrka från de med den konkurrerande grupperna: marcioniterna, novatianerna, arianerna, donatisterna et c var i sista hand frågan om den rätta förståelsen av evangelium.

Under medeltiden kom sedan "den stora schismen" år 1054, då den västerländska och den österländska kyrkan skildes åt. Sedan dess har den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan, torts alla unionsförsök, vandrata skilda vägar. När sedan reformationen kom på 1500-talet, uppstod som en följd av denna den protestantiska kyrkan, och inom den protestantiska världen har uppdelningen i kyrkor och organisationer fortsatt fram till vår egen tid och fortsätter alltjämt.

Det är inte lätt att definiera begreppet "kyrka" så att både den grekisk-ortodoxa, den romersk-katolska och de otaliga protestantiska kyrkorna och samfunden skulle kunna godkänna definitionen. Det är nog omöjligt att åstadkomma en sådan definition.  

[---]

2. Vad är kristendom?

I.

Det är uppenbart att orden "Kristen" och "kristendom" i vår tid används i många skilda bemärkelser. "Kristna" kallas ena gången alla de som bor i ett "kristet" land, en annan gång används det om alla dem som är nominella medlemmar i en kyrka, en tredje gång brukas det om alla dem som blev döpta när de var barn. Men det förekommer också, att ordet används om människor, som personligen omfattar den kristna trosbekännelsen och som på något sätt upplevt dess sanning.

Om man vill veta vad ordet "kristen" rätteligen betyder, måste man givetvis vända sig till Nya testamentet. Där möter man ordet för första gången i Apostlagärningarnas elfte kapitel, där det heter: Det var i Antiokia som lärjungarna för första gången kallades kristna.

Detta ställe är ägnat att säga oss åtskilligt om vad det innebär att vara en kristen. Först märker man att "lärjungarna" inte själva kallade sig kristna - de kallades så av andra. Och dessa andra kan inte ha varit judar, ty judarna hade redan ett namn på Kristi bekännare; de kallade dem "nasaréer". Alltså måste de som nu kallade dem kristna ha varit hedningar. Dessa människor har alltså funnit att något skilde Kristi bekännare från både judar och hedningar, och att detta som skilde dem från judar och hedningar hade med Kristus att göra.

Vad är det då som skiljer en kristen från alla andra människor? Ett bestämt förhållande till Kristus - det framgår, som vi sett, av det första ställe där ordet kristen förekommer i Nya testamentet. Och vilket detta förhållande till Kristus är, det framgår klart av andra ställen i Apostlagärningarna. "Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn" (Apg. 10:43). "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och de som är i ditt hus." (Apg 16:31). En kristen är alltså en människa som tror på Kristus.

Och att tro på Kristus är enligt Nya testamentet något annat och mer än att villigt lyssna till honom som den store religiöse läraren eller att beundra honom som det lysande föredömet eller att vörda honom som den enastående religiösa personligheten. Att tro på Kristus är också något annat och mer än att till namnet vara medlem i en kyrka eller att bara rent förståndsmässigt säga ja till innehållet i en trosbekännelse. Skriftens lära om tron är på ett träffande sätt sammanfattat i 1878 års katekesförklaring: "En rätt tro på Kristus består däri, att vi med hjärtats begär omfatta Kristus såsom vår Frälsare och på honom allena grunda vår förtröstan om syndernas förlåtelse, liv och salighet." Att tro på Kristus är att omfatta honom som Frälsaren. Det framgår klart redan av de två nyss anförda verserna från Apostlagärningarna. "Tro på Herren Jesus" - att tro på är detsamma som att "förlita sig på". Tron är tillit till Frälsaren. Med denna hjärtats tillit är oupplöstligt förbunden med ett "tro att", d v s ett försanthållande av en bestämd kunskap om Kristus. Paulus skriver också i sitt brev till romarna: "Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst." Här betyder tro försanthållande av en bestämd kunskap om Kristus - att Gud har uppväckt honom från de döda. 

Det är för vårt ändamål tillräckligt att erinra om dessa två kännetecken på tron på Kristus. Men det bör tilläggas att tron verkas av budskapet om Kristus. "Tron kommer av budskapet", heter det i Rom. 10:17. Ty i budskapet om Kristus är Anden verksam. Tron är sålunda inte en rent mänsklig aktivitet. Tron blir till genom Andens verk i hjärtat.

När en människa kommer till tro på Kristus sker något med henne. "Genom tron renade han deras hjärtan", heter det i Apg. 13:9 om de omvända hedningarna. "Dessa (tecken) har blivit nedskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom en sådan tro ska ha liv genom hans namn." (Joh. 20:31). Genom tron på Kristus blir människan sålunda delaktig av ett nytt liv. "Det eviga livet" är en övernaturlig verklighet som tar människan i besittning, så att det kan sägas om henne att hon "är delaktig av gudomlig natur", ja, att hon är "en ny människa".

Alltså: En kristen är en människa som tror på Kristus. Genom tron på honom har hon fått syndernas förlåtelse och evigt liv.

Vi har nyss sagt att tron blir till genom budskapet om Kristus. Och förut har vi påpekat att tron också innebär att människan omfattar detta budskap som sant. Vad innehåller då detta budskap?

Låt oss först erinra om att detta budskap i Nya testamentet har flera olika namn. Det kallas stundom "Ordet" eller "Guds ord", någon gång "den hälsosamma läran", men oftast kallas det evangelium, d v s det glada budskapet, de goda nyheterna. Om huvudpunkterna i detta budskap läser vi i  Kor. 15: 

"Nu påminner jag er, mina bröder, om det evangelium som jag förkunnade för er, det evangelium som ni tog emot och som ni alltjämt står fasta i. Genom det blir ni en gång frälsta, om ni håller fast vid det i den form i vilken jag förkunnade det för er. I annat fall var det till ingen nytta att ni kom till tro. Jag meddelade er i min grundläggande undervisning vad jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna. att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna."

Av detta citat lär man först att evangelium är en berättelse om Jesus Kristus. Två huvudmoment i denna berättelse nämns här, nämligen Kristi död och uppståndelse. Och att det är fråga om verkliga händelser som en gång tilldragit sig, understryks inte bara genom att här sägs att Kristus dog utan att han också blev begraven, att han inte bara stod upp utan också att han stod upp på tredje dagen. Här är alltså inte fråga om en "andlig uppståndelse" - det är f ö märkvärdigt att ett så självmotsägande uttryck som uttrycket "andlig uppståndelse" någonsin kunnat präglas. Jesu ande låg ju aldrig i någon grav - utan här avses att Kristi döda kropp vid en bestämd tidpunkt blev levande och lämnade sin grav.

I Romarbrevets fyra första verser - det andra ställe i Nya testamentet där några av huvudpunkterna i evangelium på ett sammanfattande sätt anges - talas det om "evangeliet om Guds Son, som efter sin mänskliga härstamning kom från Davids släkt och som efter helighetens ande har blivit insatt till att vara Guds Son i kraft genom uppståndelsen från de döda." Evangelium om Guds Son: han som "efter sin mänskliga härstamning kom från Davids släkt". "som dog för våra synder enligt Skrifterna" och som "uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna" är Guds Son. Och denna beteckning avser inte någon rang eller värdighet, som han förvärvat eller som skänkts honom. "Gud blir man icke, man är det eller är det icke." Så skrev för många år sedan en välkänd bibelforskare. Nya Testamentets grundläggande vittnesbörd om Herren Kristus är att han är en gudomlig person. Den kristna församlingen tillbeder honom. I 1 Kor. 1:2 talar Paulus om de kristna som människor som "åkallar vår Herres Jesu Kristi namn". d v s anropar honom som Gud. Ett kännetecken på alla kristna är alltså att de riktar sin bön till Kristus. Även hedningarna iakttog mycket tidigt att de kristna tillbad Kristus. "De sjunger en sång till Kristus som till en Gud", skriver Plinius d y om de kristna i sitt bekanta brev till kejsar Trajanus i början av det andra århundradet. 

Alltså är Herren Kristus evig Gud, en person i Gud. Han tillhör den heliga Treenigheten. Bibeln lär nämligen - som 1878 års katekesförklaring uttryckt det - att "Gud är en, men i gudomsväsendet finnes en evig trefaldighet: Fadern, Sonen och den Helige Ande." En lång rad nytestamentliga utsagor - synnerligast i Johannesevangeliet, Paulus brev och Hebréerbrevet - talar också klart om hans eviga och personliga föruttillvaro hos Fadern före människoblivandet.

Alltså: Herren Jesus Kristus, som är "född av Davids säd", och sålunda en sann människa, är på samma gång sann Gud. Därför har hans död en försonande betydelse för släktet. Luther frågare en gång: "Vad skulle det ha gagnat oss om en människa hade dött för oss?" Det skulle inte ha haft den ringaste betydelse för vår frälsning. Men nu är han som dog på Golgata och som uppstod på påskdagsmorgonen något vida mer än endast en from och helig människa. Han är sann Gud. På detta hänger vår frälsning. Luther har rätt: "Förblir icke Kristus sann Gud, född av Fadern i evighet och Skaparen av alla varelse, då är vi förlorade."

När den kristna kyrkan på ett sammanfattande sätt gett uttryck för sin tro på Herren Kristus, har den före allt annat betygat sin tro på hans gudom. I den apostoliska trosbekännelsen heter det: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son." Och i den nicenska bekännelsen säges: "Jag tror... på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat." Den athanasianska bekännelsen säger: "Så är det rätt tro att vi bekänner att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån sann Gud och sann människa. Gud är han som född av Fadern före all tid, och människa är han som född av moderns väsen i tiden."

Det fanns en tid då man ville konstruera en klyfta mellan "Bibelns Kristus" och "dogmatikens Kristus", som vi möter honom i t ex de nu nämnda gammalkyrkliga trosbekännelserna. Det är emellertid lätt att se att ingen sådan klyfta existerar. Detta erkänns sedan länge även av män som själva är långt ifrån att omfatta Bibelns vittnesbörd om Kristus. N J Göransson konstaterade i sitt mycket uppmärksammade föredrag vid de liberala teologernas på sin tid så omtalade möte i Örebro 1910: "Om man bygger på de nytestamentliga skrifternas kristologiska formler såsom på den sista grunden, så kommer man alltid för eller senare, om man är konsekvent, tillbaka till ortodoxins kristologi".

Här kan också erinras om att reformatorerna förklarade att de var eniga med katolikerna när det gällde de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna, eftersom det för reformatorerna var uppenbart, att dessa bekännelser inte är något annat än sammanfattningar av Bibelns lära.

II.

En kristen är en människa som tror på Kristus

Men tron på Kristus är aldrig en privatsak - något som man tyst kan behålla för sig själv. Den som tror på Kristus bekänner honom också. Annars är hans tro ingen verklig tro. Jesus säger: "Var och en som bekänner mig inför människorna, honom ska också jag bekänna inför min Fader som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader som är i himmelen." (Matt. 10:32f). Och Paulus skriver: "Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst. Ty med hjärtat tror man, vilket leder till rättfärdighet, och med munnen bekänner man, vilket leder till frälsning." (Rom. 10:9f). Hjärtats tro och munnens bekännelse hör alltså oupplösligt samman.

Men tron yttrar sig inte bara i munnens bekännelse. Den sätter också sin prägel på människans livsföring. Om detta kan man läsa på många ställen i Nya testamentet, inte minst i förmaningarna i de apostoliska breven. "Mina älskade! Jag förmanar er som utlänningar, vilka lever i ett främmande land: Håll er fria från de sinnliga begären, ty de för krig mot själen. I de fall där de nu beskyller er för att vara brottslingar ska de, när de ser ert rättfärdiga liv, prisa Gud på den dag då han söker dem" (1 Peter. 2:11f). Kristus ska sålunda bekännas både med ord och med vandel.

Aposteln Petrus antyder längre fram i sitt nu citerade brev, att det kan finnas situationer då levernets bekännelse framstår som det viktigaste, nämligen då det gäller en kristen människas förhållande till sina närmaste. "På samma sätt bör ni som är hustrur underordna er era mä. Somliga av er är gifta med män som inte tror evangeliet. De kan vinnas genom det intryck de får av sina hustrurs gudfruktiga och rena livsföring, utan att det sägs ett ord." (1 Petr. 3:1). Detta ställe talar också om att ändamålet med bekännelsen om Kristus först och sist är att de som ännu inte tror må vinnas för tron.

III.

En kristen är en människa som tror på Kristus.

Genom tron på Kristus har hon frid med Gud. Men i och med att hon kom till tron kom hon också i kampställning mot den värld som inte känner Kristus. Om detta har han själv talat med de klaraste ord: "Tro icke, att jag har kommit för att sända frid på jorden! Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Jag har kommit för att vålla söndring, så att en son sätter sig upp mot sin fader, dottern mot sin moder, sonhustrun mot sin svärmoder, och en man skall få sitt eget husfolk till fiender." (Matt. 10:34ff).

Världen hatar nämligen Kristus. Inför honom kan innerst inne ingen vara neutral. Den som inte är med honom är mot honom. Och han säger själv att världens hat mot honom med nödvändighet också vänds mot dem som tror på honom. "När världen hatar er, skall ni tänka på att den har hatat mig förrän er. Om ni tillhörde världen, älskade världen sitt eget. Men eftersom ni icke tillhör världen utan jag har valt ut er ur världen, därför hatar världen er." (Joh. 15:18f).

Med "världen" i den här föreliggande bemärkelsen förstår Bibeln den från Gud avfallna och mot honom fientliga mänskligheten. Men bakom denna värld står den onda andevärlden. "Ni lydde härskaren över luftens rike, den ande som nu är verksam i de människor, vilka inte lyder Gud." (Ef. 2:2). I samma brev skriver han att den troende människans kamp först och sist är en kamp med den onda andevärlden. "Vi kämpar inte mot fiender av kött och blod utan mot makter och myndigheter, mot härskarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andemakter i himlarymderna." (Ef. 6:12).

Världens och de onda andemakternas hat mot Kristus kommer också till uttryck i fiendskap mot sanningen om Kristus, alltså mot evangelium. Sanningen om Kristus blir därför genom alla tider motsagd, förnekad och förvanskad. Nya testamentet berättar om att en lång rad sådana motsägelser, förnekelser och förvanskningar framträdde redan i den första kristna tiden. Därför utgörs en så stor del av Nya testamentet av polemik. Man kan erinra om Jesu strafftal mot fariséerna, Paulus´ kamp mot dem som förnekade uppståndelsen (1 Kor. 14), mot judaisterna, som ville bygga frälsningen både på Kristus och på lagens gärningar (Galaterbrevet), mot den sammanblandning av evangelium med judiska och hedniska element, som gjorde sig gällande i Korint (Kol. 2), och mot dem som eljest predikade "främmande lära" (1 Tim 1, 4; 2 Tim. 3). Man kan också påminna om Johannesbrevens kamp mot dem som förnekade att "Jesus Kristus har kommit i världen som en verklig människa" (1 Joh. 4:2 et c).

Judas´ brev uppmanar de kristna att "kämpa för den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga" (Jud. 1:3). Med tro måste här förstås trossanningen, sanningen om Kristus, ty blott om den - men inte om hjärtats tillit till Herren - kan det sägas att den "en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga."

Verklig kristendom kan aldrig stå likgiltig inför förnekelsen av denna sanning. Ty de odödliga människosjälarnas frälsning beror på att denna sanning bevaras ren och förkunnas rätt och i Andens kraft.

Luther omtalar att många säger honom, att han för kärlekens och endräktens skull borde se genom fingrarna med somliga avvikelser från sanningen. "Därtill svarar jag: Förbannad vare den kärlek och endräkt, för vars bevarande man måste sätta Guds ord på spel."

Men Nya testamentet talar inte bara om nödvändigheten av att kämpa för tron: den föreskriver också att de kristna ska skilja sig från dem som förnekar tron. T o m Johannes, kärlekens milde apostel, skriver: "OM någon kommer till er utan att ha den läran med sig (Kristi lära, se v 9 ) skall ni inte ta emot honom i era hem, och hälsa honom inte (2 Joh. 1:10).

Många av nutidens kristna är nog benägna att anse en sådan föreskrift som kärlekslös och som uttryck för ett otillbörligt "renlärighetsnit". Om man tänker så om detta och liknande uttalanden i de apostoliska breven, då måste till detta först sägas, att det apostoliska ordet är Guds ord. Det rör sig följaktligen här inte om en mänsklig uppmaning utan om en gudomlig befallning. Vidare måste det sägas att "Kristi lära", evangelium, är själva det frälsande budskapet. Genom detta budskap utför Anden sitt verk i människors hjärtan, och genom att i tro ta emot detta budskap blir människan frälst.

Och framför allt måste det sägas att apostlarnas föreskrifter står i full samklang med Jesu egna ord. Han har själv sagt: "Akta er för de falska profeterna! De kommer till er i fårakläder, men invärtes är de rovlystna vargar." (Matt. 7:15)

- - -

En kristen är en människa som tror på Kristus.

Hans tro på Kristus yttrar sig i munnens och levernets bekännelse.

I och med att han har kommit till tro på Kristus är han också kallad att kämpa för den tro, som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.