I.
Vid Stockholmsmötet 1925 var det väl ingen som - näst Nathan Söderblom - tilldrog sig sådan uppmärksamhet som den åldrige patriarken Photios från Alexandria, "hans salighet och helighet, påven och patriarken av den ärevördiga staden Alexandria och hela Egypten, Pentapolis och Pelusium, Libyen och Etiopien, "världens domare". När man hör ordet "påve" går tanken naturligtvis till påven i Rom, och då man hör om en grekisk-ortodox påve ligger det nära till hans att tänka sig, att patriarken från Alexandria inom den grekisk-ortodoxa kyrkan intar en ställning som ungefär motsvarar påvens ställning inom den romerska kyrkan.
Man behöver emellertid endast ha elementära insikter i kyrkohistoria för att veta att ett sådant antagande är felaktigt. Den gamle patriarken från Alexandria var inte på något sätt en motsvarighet till påven i Rom. För det första består den grekisk-ortodoxa kristenheten av en rad självständiga (autokefala) kyrkor, som inte har något gemensamt överhuvud. Var och en av dessa kyrkor har sin egen patriark. För det andra är en patriark inte som påven i Rom ofelbar. När de grekisk-ortodoxa talar om ofelbarhet, vilket de förvisso gör, säger de att den grekisk-ortodoxa kyrkan är ofelbar.
[---]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar