I.
Vad förstås med "kyrkan"?
Om man slår upp Nya testamentet för att få svar på den frågan, gör man att börja med upptäckten att ordet "kyrka" inte förekommer i vår bibelöversättning (1917 års bibel, utg anm). Där talas om "församlingen" men inte om kyrkan. Grundspråkets ord är ekklesia och kommer av ett ord som betyder "utkalla". I det profana språkbruket kunde ekklesia användas om folkförsamlingen i en grekisk stad. Genom en härold hade dess medlemmar kallats ut från sina hem till torget, där de skulle överlägga om stadens angelägenheter.
Vd förstår Nya testamentet med ekklesia? Innan man besvarar frågan bör man kanske påpeka, att ordet användes redan i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet. I regeln återges med detta ord det hebreiska ordet qahal. Det brukas om Israel, Guds egendomsfolk. Med förkärlek används det i de mellersta Moseböckerna, alltså om Israel under ökenvandringen. Men även en gång i Nya testamentet används ordet ekklesia om Israel, nämligen i Apg 7:38 (sv övers "menigheten i öknen"). I Gamla testamentet är alltså Guds ekklesia - Guds församling - en beteckning på Guds folk. Det är för vårt ändamål inte nödvändigt att försöka ge någon allsidig karaktäristik av detta Guds folk. Det är nog med att erinra om tre saker: De är ett folk, ty de har alla Abraham till stamfader och är följaktligen alla bröder. De är ett frälsat folk, ty Röda Havet skiljer dem från Egypten, träldomslandet. Och nu är de ett folk av pilgrimer, som visserligen lider mångahanda trångmål i öknarna, men som äger rika löften om en härlig framtid i Kanaans land.
Nya testamentet lär oss att det finns ett intimt samband mellan det gammaltestamentliga Israel och den nytestamentliga församlingen. De som tror på Kristus kallas nu "Guds Israel", Gal 6:16, oavsett om de av födelsen är israeliter eller hedningar. Ty den sanne israeliten är nu den som tror på Kristus. "Den är inte jude, som är det i utvärtes måtto... nej, den är jude som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker genom Anden, inte genom bokstaven." (Rom. 2:28) Och i Rom. 11 sägs det att en hedning, som kommit till tro på Kristus, blivit inympas i Israels ädla olivträd. Den sanne israeliten är alltså nu den som tror på Kristus, och en hedning som tror på Kristus har blivit inympad i Israel.
Det är detta Guds folk som i Nya testamentet kallas ekklesia. Det svenska ordet "kyrka" kommer av det grekiska ordet kyriakä, d v s Den Herren tillhöriga. Ordet "församlingen" (ekklesia) är då underförstått.
Församlingen - eller kyrkan - i Nya testamentet är alltså Guds folk. Liksom Israel efter köttet är de en enda släkt, ty de har alla genom den nya födelsen blivit delaktiga av samma gudomliga natur. De är alla ett frälsat folk, ty Herren Kristus har förlossat dem från syndens skuld och träldom. Och nu är de ett folk av pilgrimer, på väg från denna världens främlingsland till det himmelska Kanaan. De lever i hoppet om Herren återkomst i härlighet, och de äger löftet om en evig salighet med honom.
Man har vidare att lägga märke till att ordet ekklesia i Nya testamentet används på tvåfaldigt sätt: dels brukas det om hela Guds folk på jorden, dels brukas det om Guds folk på en enskild ort. I den förra bemärkelsen möter vi det i t ex Ef. 5, där vi läser: "Så ville han (Kristus) ställa fram församlingen inför dig i strålande glans, utan fläck eller skrynka eller något annat sådant. Nej, hon skulle vara helig och otadlig." Här avses med "församlingen" tydligen hela Guds folk, eftersom det är tal om alla dem som en gång ska få del i den eviga härligheten. Samma apostoliska brev talar - liksom Romarbrevet, Första Korintierbrevet och Kolosserbrevet - mångfaldiga gånger om församlingen som "Kristi kropp", vars huvud är Kristus själv. De kristna utgör sålunda alla en enda organism, inlemmade i Kristus och regerade av hans Ande. Alltså är den nytestamentliga församlingen ingen organisation utan en organism, en enda levande enhet.
Som vi nyss anmärkte talar emellertid Nya testamentet också om de kristna på en enskild ort som "församlingen". Där talas om församlingen i Jerusalem, församlingarna i Judéen, församlingen i Antiokia et c. Även här används ordet ekklesia, alldeles som ifråga om församlingen i dess helhet. Alltså används detta ord både om gudsfolket i dess helhet - alla de som till sist ska ärva den eviga saligheten - och om den del av gudsfolket som finns på en enskild ort.
De kristna på den enskilda orten utgör en synlig gemenskap - de känner varandra och vet vilka som tillhör församlingen och vilka som är utanför. Men därmed var inte sagt att alla de som tillhörde denna synliga gemenskap också i sanning levde det fördolda livet med Kristus i Gud. "Falska bröder" kunde smyga sig in i församlingen (Gal. 2:4; 2 Kor. 11:26) och den som en gång levat i Kristus kunde avfalla från tron (jfr Hebr. 2:12). Därför uppmanas de kristna att pröva sig själva om de lever i tron (2 Kor. 13:3). Och om någon har namn av att vara en kristen broder men lever i uppenbar synd, ska de kristna inte ha något umgänge med en sådan (1 Kor. 5:11). Herren har själv gett klara anvisningar om församlingstukten (Matt. 18:15ff).
Av de senast anförda bibelställena framgår att den synliga gemenskapen av kristna på en ort inte utan vidare var identisk med Guds folk på den orten. Den möjligheten fanns alltid att "falska bröder" smög sig in i denna de troendes hop, och likaså var det möjligt att någon i hemlighet avfallit men likväl stod kvar i den yttre församlingsgemenskapen.
Reformatorerna har därför skilt mellan den synliga och den osynliga församlingen. Med den osynliga församlingen förstås de sanna kristna. I den Augsburgska Bekännelsens Apologi heter det (art. VII-VIII): "Därför menar vi i enlighet med Skriften, att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tror på Kristi evangelium och har den helige Ande. Dock erkänner vi att många skrymtare och ogudaktiga människor är blandade samman med de heliga i detta livet och att de har del i kyrkans yttre kännetecken..." Men mot de medlemmar i den synliga församlingen som uppenbart lever i ogudaktighet ska enligt Guds ord kyrkotukt övas.
- - -
Det som ovan sagts om kyrkan i Nya testamentet är självfallet endast några helt fragmentariska antydningar beträffande detta viktiga ämne. Men dessa antydningar är tillräckliga för ändamålet med denna skrift.
II.
Vilken är den kristna kyrkans uppgift i världen?
I 1 Tim. 3:15 kallas hon "sanningens pelare och grundval" och Augsburgska Bekännelsens Apologi (art. om kyrkan) förklarar att den kallas så därför att "den bevarar evangelium rent och fasthåller, som Paulus säger, grunden - d v s den sanna kunskapen om Kristus och tron."
Därmed är också sagt att kyrkans uppgift först och sist är att förkunna evangelium. Innan Herren for upp till himmelen gav han sin församling missionsbefallningen: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla allt det jag befallt er. (Matt. 28:18f). "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen." (Mark. 16:15). Herren vet också att hans befallning ska bli åtlydd: "Detta evangelium om Riket ska predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan ska änden komma." (Matt. 24:14).
Detta är sålunda kyrkans kallelse med avseende på "världen", d v s den mänsklighet om ännu inte lärt känna Kristus: Kyrkan ska ge världen evangelium om Kristus. I första hand ska detta ske genom predikan och undervisning - det framgår redan av Herrens missionsbefallning. Men för att predikan rätt ska fylla sin uppgift krävs inte bara att den sakligt riktigt återger det kristna budskapet. Den ska också åtföljas av en "Andens och kraftens bevisning" (1 Kor. 2:4). När så sker blir människor genom denna predikan "födda till liv" (1 Kor. 4:15).
Men världen nås av det kristna budskapet inte enbart genom Ordets predikan - även genom varje enskild kristens personliga bekännelse i ord och gärning kommer världen i beröring med budskapet om Kristus. Och församlingen i dess helhet är kallad att genom förbön och offer "ta del i arbetet för evangelium." (Fil. 1:5). Från varje lokalförsamling ska "genljudet av Herrens ord gå ut" (1 Tess. 1:8).
När människor "genom evangelium har blivit födda till liv" och alltså i sanning har blivit lemmar i Kristi kyrka, har de endast börjat att leva livet i Gud. De ska nu växa till och mogna. En apostolisk maning lyder: "Väx i nåden och i kunskapen om vår Herre och Frälsare, Jesus Kritus" (2 Petr. 3:18).
Gud har i församlingen gett olika nådegåvor, och ändamålet med dessa gåvor är församlingens tillväxt och mognad. "Hans gåvor var mångfaldiga: somliga gav han att vara apostlar, andra att vara profeter, andra åter att vara evangelister, herdar och lärare. Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp. Så skulle vi alla nå fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till honom som är en fullkomlig man, till den mognad som sätter oss i stånd att rymma Kristi fullhet." (Ef. 4:11ff).
Om man frågar: genom vilka medel tjänar dessa nådegåvor till att "byga upp Kristi kropp", blir svaret: genom evangelium. Ty vi blir frälsta endast genom att hålla fast vid evangelium (1 Kor. 15:2). Allt vad apostlar, profeter, herdar och lärare meddelar församlingen innefattas i evangelium, budskapet om Kristus. I Kristus ligger "alla visdomens och kunskapens skatter dolda." (Kol. 2:3). Kyrkofäderna visste också att ett av de fyra evangelierna, Johannesevangeliet, särskilt avser att tjäna detta syfte. Klemens av Alexandria skriver att Johannes skrev ett "andligt" evangelium, under det att de övriga evangelierna var "kroppsliga". ("Andlig" betyder här "framskriden", "kroppslig" betyder "elementär". De tre första evangelierna representerar med andra ord missionsförkunnelsen, under det att det fjärde evangeliet avser att meddela en djupare insikt åt dem som redan är kristna.
Enligt Nya testamentet har kyrkan sålunda en tvåfaldigt uppgift: den ska förkunna evangelium för världen, och den ska tjäna Kristi kropps uppbyggelse. Dess uppgift ligger sålunda helt och hållet på det religiösa planet.
III.
Vad förstås med de kristnas enhet?
[- - - ]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar