4. Bibeln, modernismen, kyrkornas enhet

I.

Hur har den kristna kyrkan i gångna tider uppfattat den Heliga Skrifts auktoritet?

Om man går till reformationstidens bekännelseskrifter, har man i varje fall ingen svårighet att finna vad reformatorerna tänkt och lärt om Skriftens auktoritet. I den engelska kyrkans år 1562 antagna 39 artiklar heter det i art. VI: "Den Heliga Skrift innehåller allt, som är nödvändigt till frälsning, varför man inte av någon människa får begära, att hon som en trosartikel skall godtaga något, som inte står att läsa där eller kan bevisas därigenom, eller att något sådant skulle anses erforderligt eller nödvändigt till frälsning." Man kan jämföra detta påstående med de ovan anförda citaten från Konkordieformeln och från Uppsala mötes beslut. Och man ska då finna hur samstämmiga de olika reformationskyrkornas bekännelser är i denna sak. De är fullkomligt eniga om att den Heliga Skrift innehåller hela den kristna läran och att denna finns endast i Skriften. Man är viss om detta därför att man är övertygad om att Bibeln är Guds ord.

Hur hade reformatorerna kommit till denna övertygelse? Svaret blir att de aldrig "kommit" till den. De hade haft den från begynnelsen, ty i den katolska kyrkan visste alla att Bibeln är Guds ord. Om den saken var alltså alla reformatorerna ense med den romerska kyrkan. Men denna kyrka hade vid sidan av Bibeln satt traditionen. I verkligheten använde man traditionen till att tolka bort evangelii kärna: evangelium om den fria nåden i Kristus. Reformatorerna förkastade de mänskliga traditionerna och hävdade att Skriften ensam ska vara auktoriteten. "Guds ord allena skall grunda trosartiklar och eljest ingen, icke ens en ängel" (Schmalkaldiska artiklarna, II).

Vi sa nyss: i den katolska kyrkan visste alla att Bibeln är Guds ord. Hur hade man kommit till den uppfattningen? Även här gäller det att man inte "kommit" till en sådan åsikt. Den kristna kyrkan har från begynnelsen vetat att Bibeln är Guds ord.

För det första betygar Nya testamentet att det för Jesus och hans lärjungar var självklart att Gamla testamentet är Guds ord, som är oryggligt och oförgängligt. "Skriften kan inte bli om intet." (Joh. 10:35). Men detsamma gäller om de ord som Jesus under sitt jordeliv talade. "Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå." (Matt. 24:35). Jesu ord var gudomliga, men även hans gärningar var gudomliga. Han uppdrog åt sina apostlar, hans befullmäktigade sändebud, att bära ut budskapet om honom. Och till apostlarna hade han sagt: "Den som tar emot er, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig." (Matt. 10:40). Och i sitt "avskedstal" lovade han dem Andens särskilda bistånd, även när det gällde att rätt minnas vad Jesus sagt: "Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er." (Joh. 14:26)

Men Jesus hade under sitt jordeliv inte kunnat meddela sina apostlar allt det som skulle ingå i deras budskap. Framför allt hade han inte kunnat säga dem mycket om sin döds betydelse  - under Herrens jordeliv kunde de ju inte ens fatta att hans död var nödvändig. Men sedan han förhärligats - uppstått ur graven och farit upp till himmelen - skulle Anden avslöja detta för dem. "Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er in i hela sanningen. (Joh. 16:12-13).

Jesu apostlar är hans befullmäktigade sändebud, utrustade med Anden till att meddela den säkra kunskapen om Jesu liv och gärning och till att rätt tolka innebörden i Jesu liv och gärning. Därför gäller det apostoliska ordet - talat eller skrivet - i urförsamlingen självklart som Guds ord, jämställt med Gamla testamentet. I somliga fall har apostlarna själva skrivit ned berättelsen om Jesus. Det första av de fyra evangelierna bär aposteln Matteus´ namn, och i den gamla kristenheten visste man att han författat denna skrift. Det fjärde evangeliet betygar klart och tydligt att det är skrivet av aposteln Johannes. I andra fall har apostlalärjungar nedtecknat apostlarnas missionspredikan: på det sättet har vi fått Markus- och Lukasevangelierna.

Vad vi här sagt om Nya testamentets tillkomst är givetvis bara en ytterst fragmentarisk antydan om hur den nytestamentliga litteraturen kommit till och varför den alltifrån sin tillkomst betraktats som Guds ord. Avsikten med det nu anförda är bara att framhålla, att tron på de nytestamentliga skrifternas gudomliga karaktär inte har uppstått någon gång i andra eller tredje århundradet: den har i verkligheten funnits lika länge som det funnits apostoliska skrifter. Därtill var det - som ovan påpekats - för Jesus, apostlarna och den första församlingen självklart, att Gamla testamentet är Guds ord.

II.

Vad är modernism?

Själva ordet anger att det är fråga om något nytt. Både i den bildande konsten och i litteraturen talar man om "modernism". Däremot har ordet knappast vunnit burskap i vårt språk som beteckning på en strömning innanför den kristna världen. I England och Amerika brukas det däremot sedan länge på det sättet. Där finns också många som betecknar sig själva som "modernister". Biskop E W Barnes av Birmingham kallade sig gärna så, och amerikanen H E Fosdick, vars böcker på sin tid kom ut i svensk översättning på Diakonistyrelsens förlag, har aldrig tvekat att kalla sig modernist.

I Skandinavien har man emellertid använt andra beteckningar för den företeelse som i den engelska världen kallas modernism. Här har man i stället talat om nyrationalism, liberal teologi et c. För vårt ändamål lämpar sig emellertid dessa beteckningar inte så väl, varför vi använder ordet modernism. Men vi ska från början tydligt säga vad vi menar med detta ord: Med modernism menar vi en riktning innanför den kristna världen, vilken ifrågasätter eller förnekar de Bibelns grundsanningar, vilka är sammanfattade i den apostoliska trosbekännelsens andra artikel.

Man har alla skäl att kalla denna riktning "modernism", ty den är i sanning något nytt. Ingenting som liknar denna riktning fanns i den gamla kyrkan, under medetiden eller i reformationstiden. Visserligen blev Bibeln och dess grundsanningar även under de tiderna ibland föremål för angrepp, men angreppen kom alltid utifrån, från personer som stod utanför den kristna kyrkan. Ända fram till upplysningstiden på 1700-talet var det omöjligt för någon att vara kyrkomedlem, ännu mindre att vara präst eller teologie professor, om han förnekade Bibelns inspiration eller öppet ifrågasatte eller förnekade Bibelns grundsanningar.

Men för omkring tvåhundra år sedan framträdde i den kristna världen en strömning, som öppet förnekar att Bibeln är Guds ord och som ifrågasätter eller förkastar Bibelns grundläggande läror. Denna strömning gör sig gällande inte bara i den protestantiska världen. Den har också framträtt i den romersk-katolska kyrkan, särskilt vid tiden omkring förra sekelskiftet (1900). En lång rad berömda katolska lärde hörde då till denna riktning. Åtskilligt har skrivits, även på vårt språk, om den katolska modernismen (särskilt erinrar man sig arbeten av Nathan Söderblom och J Lindskog). Denna riktning blev emellertid fördömd av påven år 1907. Sedan var den länge undertryckt, men efter påven Pius XII:s bibelencyklika 1943 har modernismen åter öppet trätt fram i den romerska kyrkan. Det är t ex vanligt att katolska bibelforskare omfattar den radikala kritikens teorier om Bibeln.

Modernismens egentliga hemvist är emellertid de protestantiska kyrkorna. Först framträdde den i Tyskland, och därifrån spred den sig till andra delar av kontintenten, till Skandinavien, England och USA. I första hand erövrade den teologiska fakulteter och andra utbildningsanstalter för blivande Ordets förkunnare. Rörelsens ledare var i första hand teologie professorer. Nu angreps kristendomen alltså inifrån, från sina egna lärdomscentra. Invändningar mot Bibeln och den kristna tron, vilka i forntiden restes av kristendomens hedniska motståndare (Celsus, Porfyrius o a) godkändes och förfäktades nu ofta av den kristna kyrkans lärare. De hedningar som i den gamla kyrkans tid angrep kristendomen, hade försökt visa att Kristus var endast en människa, att inga under skett, att Daniels profetior var uppdiktade et c. Men dessa hedningar kunde väl aldrig drömma om att deras argument en gång i framtiden skulle godkännas av innehavare av den kristna kyrkans lärostolar!

Hur uppstod modernismen?

För att kunna besvara den frågan måste vi erinra oss, att 1700-talet var den tid då den moderna vetenskapen - framför allt naturvetenskapen och den historiska vetenskapen - slutgiltigt fann sin väg och principerna för sitt arbete. Det skulle vara överflödigt att här söka förklara den moderna vetenskapens metod. Bara en enda omständighet måste här framhållas: den vetenskapliga metoden lämnar inget rum för det övernaturliga. Naturforskaren utgår från axiomet att varje företeelse har en inomvärldslig förklaring. Om han räknar med möjligheten av övernaturliga ingripanden i skeendet, betraktas detta som ett förräderi mot det vetenskapliga betraktelsesättet.

Här är inte platsen att försöka utreda hur den påstådda konflikten mellan naturvetenskap och religion ska lösas. Här ska bara påpekas, att förkastandet av det övernaturliga inte grundar sig på några naturvetenskapliga forskningsresultat, utan på ett axiom: man utgår alltså från att inga under sker. Riktigheten av detta antagande kan aldrig bevisas. Men naturvetenskapens representanter hänvisar givetvis till att alla den moderna naturvetenskapens väldiga landvinningar kunnat göras därför att man till alla företeelser sökt en inomvärldslig förklaring. "Det mänskliga framåtskridandets historia är historien om människans frigörelse från tron på det övernaturliga."

Vidare måste det påpekas att den historiska vetenskapen har accepterat naturvetenskapens axiom som något självklart. Historikern godkänner inte som verkligt det som naturvetenskapen betraktar som omöjligt. Naturvetenskapen förklara i kraft av sina axiom att inga under sker - den kan i varje fall aldrig räkna med undrens verklighet - och den historiska vetenskapen övertar detta betraktelsesätt. Då historikern står inför en berättelse om ett under anser han sig alltså på förhand veta att i verkligheten inget under inträffat.

Det vore lätt att ur moderna arbeten om den historiska forskningens metod anföra citat för att bevisa vad som här sagts om nutida historisk metod, men det skulle vara överflödigt. Ibland har man från teologiskt håll förebrått naturvetenskapens målsmän att de inte alldeles korrekt uppfattat den kristna kyrkans syn på undret. I regel är det emellertid svårt att inse det berättigade i sådana förebråelser. Vad frågan gäller är ju huruvida allt som sker i denna värld har sin orsak i denna värld, eller om det i denna värld också sker sådant som har sin orsak i ingripanden från makter utifrån. Den välkände danske teologen P Madsen har i sin troslära definierat undret på följande sätt: "Med under förstår vi ett sådant faktum, vars verkande orsak inte kan sökas i den i skapelsen liggande orsakskedjan utan endast i en omedelbart ingripande gudomlig kraft." (Madsen: Den kristelige troslaere. Udg L Bergmann, København 1912). Naturforskare brukar visserligen inte uttrycka sig på detta sätt - de talar hellre om "upphävande av naturlagarna" el dyl. Men det är uppenbart att de utan betänklighet skulle kunna godta den nu anförda definitionen. Och lika klart är att denna definition fullkomligt motsvarar det bibliska underbegreppet.

Vi har sålunda sagt, att den historiska vetenskapen brukar den moderna naturvetenskapens axiom när det gäller att fastställa vad som är möjligt eller omöjligt. I kraft av detta axiom vägrar man att godta berättelser om under, hur väl sådan berättelser än må vara betygade. I detta sammanhang har vi inget intresse av frågan huruvida det är försvarligt, att historieforskningen på detta sätt använder naturforskningens axiom. Det för oss viktiga är att den kristna teologin inte kan gå till väga på det sättet. Om bibelforskaren godtar detta axiom, måste han förkasta de övernaturliga elementen i bibeln. Han måste förkasta bibelns inspiration, eftersom den är ett under, och han måste förkasta Kristi gudom, hans födelse av jungfru och hans lekamliga uppståndelse. Att avlägsna det övernaturliga elementet från bibeln är följdaktligen  detsamma som att därifrån avlägsna bibelns evangelium. Å andra sidan är det klart, att all annan vetenskap kan som vetenskaplig godkänna endast en sådan teologi som inte mer räknar med det övernaturliga.

Alltsedan upplysningstiden har den kristna teologin därför stått vid skiljevägen: ska den acceptera de profana vetenskapernas metod, eller ska den bruka en metod som står i överensstämmelse med dess objekt? Den ledande teologin i den protestantiska världen har för länge sedan alt den förra vägen. Den har accepterat de profana vetenskapernas metod. Därför har den också förkastat Bibelns inspiration och Bibelns under (C J Wright: Miracle in History and Modern Thought. New York 1930, s 3-41).

Visserligen finns det många och viktiga skillnader mellan 1700-talets rationalistiska teologi och 1900-talets modernism, men båda dessa riktningar är ense om att förkasta det övernaturliga elementet i Bibeln. Det kan vara nog med att anföra ett citat från Adolf von Harnack (1851-1930), utan tvekan sin tids mest berömde protestantiske teolog. Hans mest kända bok heter Kristendomens väsen (Wesen des hristentums. Ny upplaga 1950 med "Geleitwort" av R Bultmann). Den utgavs år 1900, översattes till 15 språk och spreds i över 100 000 exemplar. Där heter det bl a: "Visserligen existerar inga underverk, men underbara och oförklarliga företeelser finns det i överflöd... Att jorden stått stilla i sitt lopp, att en åsninna talat, att en storm på sjön stillats genom ett ord, det tror vi inte och skall aldrig mera tro det." Som Andrae framhåller i sin biografi över Nathan Söderblom intog denne samma ställning till undren som Harnack (jfr nedan, s 200). Det kan också nämnas att Söderblom skrivit förordet till den svenska upplagan av Harnacks nyssnämnda bok (tr 1900). Om Söderbloms djupa beundran för Harnack vittnar också den brevväxling mellan honom och Harnack som publicerats av Fr Heiler i den av Heiler utgivna tidskriften Ökumenische Einheit I, 1948, s 103-110).

Inom den ledande protestantiska teologin sedan slutet av 1700-talet har det visserligen funnits olika riktningar, och dessa riktningar har ofta kritiserat och bekämpat varandra. Skillnaderna mellan dem beror bl a på de filosofiska åskådningar som den ena eller andra teologiska skolan anslöt sig till. I många stycken gäller även här att "det som är sanning i Berlin och Jena är bara dåligt skämt i Heidelberg". Men i ett avseende är dessa olika skolor ense: de har accepterat de profana vetenskapernas metod och har följaktligen ingen plats för det övernaturliga elementet i Bibeln.

Vi har talat om den ledande protestantiska teologin. Naturligtvis har det också funnits en konservativ, bibeltrogen teologi i varje protestantiskt land. Mycket ofta har det också funnits män som sökt att finna en medelväg mellan en bibeltrogen och en konsekvent modernistisk ståndpunkt. Dessa medelvägens teologer har inte principiellt förkastat det övernaturliga elementet i Bibeln, men de har försökt att reducera det och att förringa dess betydelse. Somliga av dem har förnekat Herrens födelse av jungfru men trott på hans lekamliga uppståndelse. Andra har ansett att de bibliska underberättelserna ofta är "överdrivna".

Hur har den ledande teologin, från upplysningen till Harnack, tolkat den kristna tron? Svaret blir att man huvudsakligen uppfattat Jesus som en stor religiös och etisk lärare. Man ansåg självklart att han inte var Guds evige Son och att inga under kan ske. Men man menade att Jesus Kristus genom sin lära och sitt exempel gett ett ideal för människolivet.

Detta är i verkligheten en ny religion, lika fjärran från klassisk kristendom som buddhism eller muhammedanism. Nya testamentet framställer Jesus Kristus som en evig gudomsperson, vår Försonare och Medlare, och lär att vi blir frälsta genom tron på honom. Modernismen beskrev honom istället som en högt begåvad religiös lärare, vars undervisning och föredöme vi skulle följa. Det gjorde mycket liten skillnad att somliga modernistiska riktningar - i likhet med Ritschls skola - talade om honom som det fullkomliga uttrycket för kärlekens idé. Brunner har med rätta påpekat detta.

Om man mot den nya teologin invände: Detta är en alldeles ny religion, som inget har att göra med den kristna kyrkans tro, sådan den existerat ända sedan apostlarnas dagar - vad svarade då modernisterna? De svarade: Vår lära är den enda sanna läran, den ursprungliga, verkliga kristendomen. Vi har återupptäckt den tack vare våra noggranna forskningar i Nya testamentet. Vi har funnit att apostlarna tog fel: de tillbad Jesus Kristus som Guds Son, men vi har funnit att han var endast en människa. Här har den kristna kyrkan tagit fel i 1900 år!

Naturligtvis sades detta sällan på detta öppenhjärtiga sätt. Vanligen använde man ett mer diplomatiskt språk. Och om någon påpekade den nya lärans verkliga innebörd, kunde det också hända att modernisterna satte upp en förorättad uppsyn och förklarade att man missförstått dem eller att man inte anfört tillräckligt långa citat ur deras skrifter. Eller också talade de om "forskningens frihet" eller det föraktliga i "kättarjakt". Eller talade man om att "livet" ändå var det väsentliga, det betydde mindre med "läran".

Kanske tillade de också att deras arbete hade ett apologetiskt syfte: de försökte nämligen tolka kristendomen så att den skulle kunna accepteras av den moderna människan. Men som framgår av det som ovan anförts rör det sig inte här om en ny tolkning av kristendomen. Här har vi istället att göra med en ny tro, en ny religion. Vad ska det f ö tjäna till att ge "den moderna människan" en ny, d v s en falsk religion? Man får också minnas att "den moderna människan" existerat i alla tider. I Nya testamentet kallas hon "den oomvända människan", och där läser vi om henne: "En oomvänd människa tar inte emot det som kommer från Guds Ande. Det förefaller henne som en dårskap. Hon kan inte fatta det, eftersom det måste bedömas med hjälp av Anden." (1 Kor. 2:14)

Är modernismen död?

[---]