I.
Vad förstås med "kyrkan"?
Om man slår upp Nya testamentet för att få svar på den frågan, gör man att börja med upptäckten att ordet "kyrka" inte förekommer i vår bibelöversättning (1917 års bibel, utg anm). Där talas om "församlingen" men inte om kyrkan. Grundspråkets ord är ekklesia och kommer av ett ord som betyder "utkalla". I det profana språkbruket kunde ekklesia användas om folkförsamlingen i en grekisk stad. Genom en härold hade dess medlemmar kallats ut från sina hem till torget, där de skulle överlägga om stadens angelägenheter.
Vd förstår Nya testamentet med ekklesia? Innan man besvarar frågan bör man kanske påpeka, att ordet användes redan i Septuaginta, den grekiska översättningen av Gamla testamentet. I regeln återges med detta ord det hebreiska ordet qahal. Det brukas om Israel, Guds egendomsfolk. Med förkärlek används det i de mellersta Moseböckerna, alltså om Israel under ökenvandringen. Men även en gång i Nya testamentet används ordet ekklesia om Israel, nämligen i Apg 7:38 (sv övers "menigheten i öknen"). I Gamla testamentet är alltså Guds ekklesia - Guds församling - en beteckning på Guds folk. Det är för vårt ändamål inte nödvändigt att försöka ge någon allsidig karaktäristik av detta Guds folk. Det är nog med att erinra om tre saker: De är ett folk, ty de har alla Abraham till stamfader och är följaktligen alla bröder. De är ett frälsat folk, ty Röda Havet skiljer dem från Egypten, träldomslandet. Och nu är de ett folk av pilgrimer, som visserligen lider mångahanda trångmål i öknarna, men som äger rika löften om en härlig framtid i Kanaans land.
Nya testamentet lär oss att det finns ett intimt samband mellan det gammaltestamentliga Israel och den nytestamentliga församlingen. De som tror på Kristus kallas nu "Guds Israel", Gal 6:16, oavsett om de av födelsen är israeliter eller hedningar. Ty den sanne israeliten är nu den som tror på Kristus. "Den är inte jude, som är det i utvärtes måtto... nej, den är jude som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker genom Anden, inte genom bokstaven." (Rom. 2:28) Och i Rom. 11 sägs det att en hedning, som kommit till tro på Kristus, blivit inympas i Israels ädla olivträd. Den sanne israeliten är alltså nu den som tror på Kristus, och en hedning som tror på Kristus har blivit inympad i Israel.
Det är detta Guds folk som i Nya testamentet kallas ekklesia. Det svenska ordet "kyrka" kommer av det grekiska ordet kyriakä, d v s Den Herren tillhöriga. Ordet "församlingen" (ekklesia) är då underförstått.
Församlingen - eller kyrkan - i Nya testamentet är alltså Guds folk. Liksom Israel efter köttet är de en enda släkt, ty de har alla genom den nya födelsen blivit delaktiga av samma gudomliga natur. De är alla ett frälsat folk, ty Herren Kristus har förlossat dem från syndens skuld och träldom. Och nu är de ett folk av pilgrimer, på väg från denna världens främlingsland till det himmelska Kanaan. De lever i hoppet om Herren återkomst i härlighet, och de äger löftet om en evig salighet med honom.
Man har vidare att lägga märke till att ordet ekklesia i Nya testamentet används på tvåfaldigt sätt: dels brukas det om hela Guds folk på jorden, dels brukas det om Guds folk på en enskild ort. I den förra bemärkelsen möter vi det i t ex Ef. 5, där vi läser: "Så ville han (Kristus) ställa fram församlingen inför dig i strålande glans, utan fläck eller skrynka eller något annat sådant. Nej, hon skulle vara helig och otadlig." Här avses med "församlingen" tydligen hela Guds folk, eftersom det är tal om alla dem som en gång ska få del i den eviga härligheten. Samma apostoliska brev talar - liksom Romarbrevet, Första Korintierbrevet och Kolosserbrevet - mångfaldiga gånger om församlingen som "Kristi kropp", vars huvud är Kristus själv. De kristna utgör sålunda alla en enda organism, inlemmade i Kristus och regerade av hans Ande. Alltså är den nytestamentliga församlingen ingen organisation utan en organism, en enda levande enhet.
Som vi nyss anmärkte talar emellertid Nya testamentet också om de kristna på en enskild ort som "församlingen". Där talas om församlingen i Jerusalem, församlingarna i Judéen, församlingen i Antiokia et c. Även här används ordet ekklesia, alldeles som ifråga om församlingen i dess helhet. Alltså används detta ord både om gudsfolket i dess helhet - alla de som till sist ska ärva den eviga saligheten - och om den del av gudsfolket som finns på en enskild ort.
De kristna på den enskilda orten utgör en synlig gemenskap - de känner varandra och vet vilka som tillhör församlingen och vilka som är utanför. Men därmed var inte sagt att alla de som tillhörde denna synliga gemenskap också i sanning levde det fördolda livet med Kristus i Gud. "Falska bröder" kunde smyga sig in i församlingen (Gal. 2:4; 2 Kor. 11:26) och den som en gång levat i Kristus kunde avfalla från tron (jfr Hebr. 2:12). Därför uppmanas de kristna att pröva sig själva om de lever i tron (2 Kor. 13:3). Och om någon har namn av att vara en kristen broder men lever i uppenbar synd, ska de kristna inte ha något umgänge med en sådan (1 Kor. 5:11). Herren har själv gett klara anvisningar om församlingstukten (Matt. 18:15ff).
Av de senast anförda bibelställena framgår att den synliga gemenskapen av kristna på en ort inte utan vidare var identisk med Guds folk på den orten. Den möjligheten fanns alltid att "falska bröder" smög sig in i denna de troendes hop, och likaså var det möjligt att någon i hemlighet avfallit men likväl stod kvar i den yttre församlingsgemenskapen.
Reformatorerna har därför skilt mellan den synliga och den osynliga församlingen. Med den osynliga församlingen förstås de sanna kristna. I den Augsburgska Bekännelsens Apologi heter det (art. VII-VIII): "Därför menar vi i enlighet med Skriften, att kyrkan i egentlig mening är samfundet av de heliga, vilka i sanning tror på Kristi evangelium och har den helige Ande. Dock erkänner vi att många skrymtare och ogudaktiga människor är blandade samman med de heliga i detta livet och att de har del i kyrkans yttre kännetecken..." Men mot de medlemmar i den synliga församlingen som uppenbart lever i ogudaktighet ska enligt Guds ord kyrkotukt övas.
- - -
Det som ovan sagts om kyrkan i Nya testamentet är självfallet endast några helt fragmentariska antydningar beträffande detta viktiga ämne. Men dessa antydningar är tillräckliga för ändamålet med denna skrift.
II.
Vilken är den kristna kyrkans uppgift i världen?
I 1 Tim. 3:15 kallas hon "sanningens pelare och grundval" och Augsburgska Bekännelsens Apologi (art. om kyrkan) förklarar att den kallas så därför att "den bevarar evangelium rent och fasthåller, som Paulus säger, grunden - d v s den sanna kunskapen om Kristus och tron."
Därmed är också sagt att kyrkans uppgift först och sist är att förkunna evangelium. Innan Herren for upp till himmelen gav han sin församling missionsbefallningen: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla allt det jag befallt er. (Matt. 28:18f). "Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen." (Mark. 16:15). Herren vet också att hans befallning ska bli åtlydd: "Detta evangelium om Riket ska predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan ska änden komma." (Matt. 24:14).
Detta är sålunda kyrkans kallelse med avseende på "världen", d v s den mänsklighet om ännu inte lärt känna Kristus: Kyrkan ska ge världen evangelium om Kristus. I första hand ska detta ske genom predikan och undervisning - det framgår redan av Herrens missionsbefallning. Men för att predikan rätt ska fylla sin uppgift krävs inte bara att den sakligt riktigt återger det kristna budskapet. Den ska också åtföljas av en "Andens och kraftens bevisning" (1 Kor. 2:4). När så sker blir människor genom denna predikan "födda till liv" (1 Kor. 4:15).
Men världen nås av det kristna budskapet inte enbart genom Ordets predikan - även genom varje enskild kristens personliga bekännelse i ord och gärning kommer världen i beröring med budskapet om Kristus. Och församlingen i dess helhet är kallad att genom förbön och offer "ta del i arbetet för evangelium." (Fil. 1:5). Från varje lokalförsamling ska "genljudet av Herrens ord gå ut" (1 Tess. 1:8).
När människor "genom evangelium har blivit födda till liv" och alltså i sanning har blivit lemmar i Kristi kyrka, har de endast börjat att leva livet i Gud. De ska nu växa till och mogna. En apostolisk maning lyder: "Väx i nåden och i kunskapen om vår Herre och Frälsare, Jesus Kritus" (2 Petr. 3:18).
Gud har i församlingen gett olika nådegåvor, och ändamålet med dessa gåvor är församlingens tillväxt och mognad. "Hans gåvor var mångfaldiga: somliga gav han att vara apostlar, andra att vara profeter, andra åter att vara evangelister, herdar och lärare. Han gav sina gåvor för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, för att bygga upp Kristi kropp. Så skulle vi alla nå fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till honom som är en fullkomlig man, till den mognad som sätter oss i stånd att rymma Kristi fullhet." (Ef. 4:11ff).
Om man frågar: genom vilka medel tjänar dessa nådegåvor till att "byga upp Kristi kropp", blir svaret: genom evangelium. Ty vi blir frälsta endast genom att hålla fast vid evangelium (1 Kor. 15:2). Allt vad apostlar, profeter, herdar och lärare meddelar församlingen innefattas i evangelium, budskapet om Kristus. I Kristus ligger "alla visdomens och kunskapens skatter dolda." (Kol. 2:3). Kyrkofäderna visste också att ett av de fyra evangelierna, Johannesevangeliet, särskilt avser att tjäna detta syfte. Klemens av Alexandria skriver att Johannes skrev ett "andligt" evangelium, under det att de övriga evangelierna var "kroppsliga". ("Andlig" betyder här "framskriden", "kroppslig" betyder "elementär". De tre första evangelierna representerar med andra ord missionsförkunnelsen, under det att det fjärde evangeliet avser att meddela en djupare insikt åt dem som redan är kristna.
Enligt Nya testamentet har kyrkan sålunda en tvåfaldigt uppgift: den ska förkunna evangelium för världen, och den ska tjäna Kristi kropps uppbyggelse. Dess uppgift ligger sålunda helt och hållet på det religiösa planet.
III.
Vad förstås med de kristnas enhet?
Av det ovan framförda framgår att alla sanna kristna är innerligt förenade med varandra: de är lemmar i samma kropp. Här finns alltså en gemenskap som inte har någon motsvarighet annorstädes i människolivet. De heligas gemenskap är något annat än en enighet som grundar sig på åsikts- eller intressegemenskap - eller som åstadkommits genom överläggningar och beslut.
Särskilt Efesier- och Kolosserbreven talar utförligt om denna enhet. Där - liksom på många andra ställen i de apostoliska breven - möter vi också förmaningar till de kristna rörande enheten. De förmanas att "göra allt för att med fridens sammanhållande band bevara den enhet som Anden ger".
Enheten finns, men det gäller att bevara den. Den är en "Andens enhet", en enhet som är den helige Andes verk. Och den bevaras "genom fridens band" - genom inbördes strid bedrövas däremot Anden och skadas enheten.
I sin översteprästerliga förbön (Joh. 17) har Jesus bett om de sinas enhet. "Jag ber att de alla ska vara ett, liksom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig." (Joh. 17:21). Alltså är Faderns och Sonens inbördes förhållande förebilden för de kristnas enhet. Men deras gemenskap med Fadern och Sonen är också grunden till deras inbördes enhet: "liksom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de skall vara i oss." Dessa ord säger klart att de kristnas enhet har sin grund i deras inställning till Fadern och Sonen. "Det är alltså icke en enhet som består i något yttre, det som konstituerar enheten är att det är Jesus och genom Jesus Fadern som är den sammamhållande. Det är alltså på den inre vägen de ska bli ett, icke på något yttre, konstgjort sätt." Så skriver Adolf Kolmodin i sin förträffliga kommentar till Johannes-evangeliet. Enheten är sålunda i verkligheten den helige Andes verk, ty det är genom Anden som Herren utför sin sak i och genom de sina efter det att han själv är förhärligad. Om detta handlar hela hans avskedstal (Joh. 14-16).
Enheten består sålunda inte i något yttre, men den kommer likväl till synes utåt. Och detta är Herrens vilja och avsikt: "för att världen ska tro att du har sänt mig." Världen, som endast ser det som är utvärtes, kan sålunda se denna enhet. Och världen inte bara ser den: den inser också att denna underbara enhet är av gudomlig karaktär. I sitt avskedstal har Herren också tydligt sagt vad världen här ser: "Av detta ska alla förstå att ni är mina lärjungar: att ni har kärlek till varandra" (Joh. 13:35).
Denna kärlek är verkad av Anden, den är Andens frukt (Gal. 5:22). I verkligheten är det sålunda Guds egen kärlek som genomtränger och behärskar de kristna. De kan vittna: "Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan, genom den helige Ande, som är given åt oss." (Rom. 5:5). När världen ser att de kristna i sin inbördes gemenskap behärskas av denna kärlek, då ska den förstå att Jesus är sänd av Fadern - att gudomliga krafter här är verksamma.
Vi vet också att världen verkligen såg denna kärlek hos den gamla tidens kristna. Kyrkofadern Tertullianus berättar att hedningarna brukade säga: "Se hur de kristna älskar varandra inbördes och hur de beredda de är att gå i döden för varandra!" En annann kristen författare vid samma tid, Minucius Felix, låter i sin dialog Octavius en hedning säga om de kristna: "De älskar varandra innan de ännu känner varandra." Och den hedniske författaren Lucianus skrev i det andra århundradet hånfullt om de kristna: "Deras lagstiftare har aintala dem att de alla är bröder."
När Herren i sin översteprästerliga förbön bad om att hans lärjungar skulle vara ett, för att världen skulle tro att Fadern hade sänt honom - då bad han om att de i sin inbördes gemenskap måtte regeras av den gudomliga kärleken. Detta brukar också framhållas av dem som fördjupat sig i utläggningen av Joh 17. Somliga av dem framhåller också, att det här alldeles inte är fråga om någon organisatorisk enhet.
IV.
Vad förstås med kyrkornas enhet?
Innan man försöker besvara den frågan, måste man klargöra vad som förstås med "kyrkorna". I Nya testamentet förekommer visserligen ordet ekklesia några gånger i pluralis (i sv övers står "församlingarna"). Men då betecknar pluralen alltid gudsfolket på skilda orter. I nytestamentlig tid var det fullständigt uteslutet att det på samma ort skulle ha kunnat finnas flera församlingar. I en församling kunde det visserligen finnas olika "partier". Så var ju fallet i den korintiska församlingen. Men som Hugo Odeberg visat har man i allmänhet gjort alldeles för mycket av dessa "partier". "Med söndring menas här nu något betydligt mindre, än vad man i modern tid inlägger i detta ord. Man kunde också uttrycka det så, att Paulus kallar en differens för söndring, långt innan den nått den grad att den för modern uppfattning skulle framstå som någon söndring." (H Odeberg: Korintierbreven. Lund 1944, s 51ff).
Någon partibildning i nutida mening fanns sålunda inte heller i den korintiska församlingen. Likväl använder Paulus fyra kapitel av Första Korintierbrevet åt dessa ansatser till söndring i den korintiska församlingen, och han bestraffar dem med mycket stränga ord. När man ser hur allvarligt han bedömer dessa tendenser, då inser man hur fullkomligt otänkbart det skulle ha varit att fyra skilda församlingar hade kunnat existera sida vid sida i Korint. Nej, Guds ekklesia, Guds kyrka, är en, och kyrkan på en enskild ort är blott gudsfolket på denna enskilda ort.
Det är lätt att se skillnaden mellan situationen i nytestamentlig tid och situationen i nutiden. Nu ser vi inte ett enda, enat gudsfolk utan en lång rad av kristna kyrkor och samfund, som ofta existerar sida vid sida med varandra. Det händer att de konkurrerar med varandra, bekämpar varandra och vägrar att godkänna varandra som kristna kyrkor. Den romersk-katolska kyrkan bekämpar alla andra kyrkor och proklamerar sig själv som "den allena saliggörande kyrkan." Den grekisk-ortodoxa kyrkan har i verkligheten samma anspråk.
Ofta omtalas denna auppdelning av kristenheten i en mångfald kyrkor som någonting relativt nytt. Man föreställer sig gärna, att kyrkan under de första århundradena var i stort sett förskonad från splittring, låt vara att det fanns en rad som kätterska ansedda sekter, vilka i allmänhet snart nog sjönk ned i betydelselöshet. Särskilt anglikanska teologer talar gärna om "de fem första århundradenas odelade kyrka". Sasse framhåller emellertid att denna "den gamla tidens odelade kyrka" aldrig har existerat, om man nämligen med detta uttryck förstår en enad kristenhet. "Det ser ut som om det vi kallar den rättrogna kyrkan alltid har varit en minoritet. Vad som skilde denna kyrka från de med den konkurrerande grupperna: marcioniterna, novatianerna, arianerna, donatisterna et c var i sista hand frågan om den rätta förståelsen av evangelium.
Under medeltiden kom sedan "den stora schismen" år 1054, då den västerländska och den österländska kyrkan skildes åt. Sedan dess har den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan, torts alla unionsförsök, vandrata skilda vägar. När sedan reformationen kom på 1500-talet, uppstod som en följd av denna den protestantiska kyrkan, och inom den protestantiska världen har uppdelningen i kyrkor och organisationer fortsatt fram till vår egen tid och fortsätter alltjämt.
Det är inte lätt att definiera begreppet "kyrka" så att både den grekisk-ortodoxa, den romersk-katolska och de otaliga protestantiska kyrkorna och samfunden skulle kunna godkänna definitionen. Det är nog omöjligt att åstadkomma en sådan definition. Man får säkerligen nöja sig med att ange de kännetecken som åtminstone den stora majoriteten inom kristenheten anser att en kyrka bör ha. Oliver Tomkins har i sin bok The Church in the Purpose of God (Faith and Order Papers, no 3, London 1950, s 13) framhållit att den stora majoriteten inom den kristna världen torde anse att en kyrka bör ha åtminstone följande kännetecken:
a) En gemensam tro. (Man kan inte säga trosbekännelse, eftersom det finns kyrkosamfund som inte har någon formulerad bekännelse utan endast hänvisar till Bibeln).
b) Dopet som den akt genom vilken man blir medlem i kyrkan. (Men det finns vitt skilda uppfattningar både om dopets innebörd och om huruvida även späda barn bör döpas).
c) Den heliga Nattvarden som instiftad av Kristus för att vi ska fira den. (Men även om Nattvardens innebörd och om sättet för dess firande är meningarna delade).
d) Ett ämbete, som är auktoriserat och allmänt erkänt. (Som Tomkins påpekar är skiljaktigheterna mellan de olika kyrkorna i fråga om ämbetsuppfattningen större än i fråga om de tre förut nämnda punkterna).
Om man säger att de olika kyrkorna skiljer sig åt i fråga om trosåskådning, i fråga om syn på sakrament och ämbete, då har man endast antytt en del av det som skiljer dem åt. Man måste också ge akt på en rad andra förhållanden, t ex villkoren för medlemskap. I somliga fall omfattar en kyrka praktiskt taget hela folket. Så är ju fallet med de lutherska kyrkorna i de nordiska länderna. Likväl tillhör - som nyss påpekades - nästan hela befolkningen de lutherska kyrkorna. Men det stora flertalet av dessa människor är, liksom den stora massan av människor i Västerlandet, religiöst likgiltiga eller moderna hedningar. De frågar inte efter kyrkans lära och tro, och de går praktiskt taget aldrig i kyrkan.
Det finna alltså länder där medborgarskap och medlemskap i ett kyrkosamfund praktiskt taget sammanfaller. Men det finns också kyrkosamfund som kräver mer än medborgarskap i ett visst land för att man ska räknas som kyrkomedlem: somliga kyrkor räknar som medlemmar de döpta eller de konfirmerade, andra åter dem som brukar gå till nattvarden eller som avlagt en personlig trosbekännelse.
Här är inte platsen att med ledning av Nya testamentet söka värdera dessa kyrkor och kyrkotyper. Vad vi nu har anfört bevisar emellertid att situationen nu är en helt annan än i nytestamentlig tid: då en enda kristen kyrka i världen, nu en mångfald högst olikartade kyrkosamfund. Av vad vi anfört framgår också att kyrkornas enhet är något annat än de kristnas enhet. Herren bad i sin översteprästerliga förbön om sina lärjungars enhet, och som vi sett innebär hans ord att denna enhet ska förverkligas på en inre väg, genom att den gudomliga kärleken alltmer får makt med dem. Man kan också uttrycka saken så att de kristnas enhet är den osynliga kyrkans enhet. Alla de som i sanning lever det fördolda livet med Kristus i Gud är inneslutna i denna enhet. Den yttre kyrkan har, som vi förut erinrat om, aldrig varit helt identisk med "de heligas samfund". Nu är den det mindre än någonsin. Nästan alla större kristna kyrkosamfund är i vår tid stadda i en alltmer fortgående sekularisering. En stor del - ibland den övervägande majoriteten - av dess medlemmar är sekulariserade människor, som står främmande för både kristen trosåskådning och kristen troserfarenhet. Det är då uppenbart att den enhet som kan åstadkommas mellan sådana kyrkosamfund, ingenting har att göra med de kristnas enhet. Även om det till sist skulle ske att alla kristna kyrkor i världen förenas i en enda stor enhetskyrka, då vore uppenbarligen en så beskaffad enhet något helt annat än de kristnas enhet, om vilken Herren bad i Johannes 17.
Ändå åberopar man sig i samtidens kyrkliga enhetssträvanden ofta just på Johannes 17:21. I de nog så omfattande volymer där man kan läsa om den ekumeniska världsmötenas förhandlingar, finner man ideligen hänvisningar till detta bibelställe. Det kan vara nog med att hänvisa till Herrmann Sasses grundliga redogörelse för mötet i Lausanne 1927, Die Weltkirchenkonferenz fur Glauben und Kirchenverfassung. Mötets ledare, biskop Brent, höll bl a sin inledningspredikan över denna text.
Men detta bibelställe handlar - som vi ovan visat - inte om kyrkosamfundens enhet utan om de kristnas enhet. Man missbrukar detta bibelställe, då man tillämpar det på de nutida kyrkliga enhetssträvandena. En av dem som energiskt har framhållit detta är Hermann Sasse. Han har påpekat att ingen av kyrkofäderna och ingen av reformatorerna har uppfattat Johannes 17 så som stället i vår tid tolkas av de ekumeniska ledarna (Sasse Hermann, In statu confessiones, s 246). Därtill kommer att många av de ekumeniska teologer som gärna anför detta ord inte tror att Jesus verkligen har sagt det. Ty de är ofta av den meningen att Johannesevangeliet - inte minst Jesu tal i detta evangelium - inte har något synnerligt historiskt källvärde. Som vi senare ska visa tror många av dem inte heller att Jesus, som han säger i Joh. 17:22, är ett med Fadern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar