I.
Det är uppenbart att orden "Kristen" och "kristendom" i vår tid används i många skilda bemärkelser. "Kristna" kallas ena gången alla de som bor i ett "kristet" land, en annan gång används det om alla dem som är nominella medlemmar i en kyrka, en tredje gång brukas det om alla dem som blev döpta när de var barn. Men det förekommer också, att ordet används om människor, som personligen omfattar den kristna trosbekännelsen och som på något sätt upplevt dess sanning.
Om man vill veta vad ordet "kristen" rätteligen betyder, måste man givetvis vända sig till Nya testamentet. Där möter man ordet för första gången i Apostlagärningarnas elfte kapitel, där det heter: Det var i Antiokia som lärjungarna för första gången kallades kristna.
Detta ställe är ägnat att säga oss åtskilligt om vad det innebär att vara en kristen. Först märker man att "lärjungarna" inte själva kallade sig kristna - de kallades så av andra. Och dessa andra kan inte ha varit judar, ty judarna hade redan ett namn på Kristi bekännare; de kallade dem "nasaréer". Alltså måste de som nu kallade dem kristna ha varit hedningar. Dessa människor har alltså funnit att något skilde Kristi bekännare från både judar och hedningar, och att detta som skilde dem från judar och hedningar hade med Kristus att göra.
Vad är det då som skiljer en kristen från alla andra människor? Ett bestämt förhållande till Kristus - det framgår, som vi sett, av det första ställe där ordet kristen förekommer i Nya testamentet. Och vilket detta förhållande till Kristus är, det framgår klart av andra ställen i Apostlagärningarna. "Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn" (Apg. 10:43). "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och de som är i ditt hus." (Apg 16:31). En kristen är alltså en människa som tror på Kristus.
Och att tro på Kristus är enligt Nya testamentet något annat och mer än att villigt lyssna till honom som den store religiöse läraren eller att beundra honom som det lysande föredömet eller att vörda honom som den enastående religiösa personligheten. Att tro på Kristus är också något annat och mer än att till namnet vara medlem i en kyrka eller att bara rent förståndsmässigt säga ja till innehållet i en trosbekännelse. Skriftens lära om tron är på ett träffande sätt sammanfattat i 1878 års katekesförklaring: "En rätt tro på Kristus består däri, att vi med hjärtats begär omfatta Kristus såsom vår Frälsare och på honom allena grunda vår förtröstan om syndernas förlåtelse, liv och salighet." Att tro på Kristus är att omfatta honom som Frälsaren. Det framgår klart redan av de två nyss anförda verserna från Apostlagärningarna. "Tro på Herren Jesus" - att tro på är detsamma som att "förlita sig på". Tron är tillit till Frälsaren. Med denna hjärtats tillit är oupplöstligt förbunden med ett "tro att", d v s ett försanthållande av en bestämd kunskap om Kristus. Paulus skriver också i sitt brev till romarna: "Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst." Här betyder tro försanthållande av en bestämd kunskap om Kristus - att Gud har uppväckt honom från de döda.
Det är för vårt ändamål tillräckligt att erinra om dessa två kännetecken på tron på Kristus. Men det bör tilläggas att tron verkas av budskapet om Kristus. "Tron kommer av budskapet", heter det i Rom. 10:17. Ty i budskapet om Kristus är Anden verksam. Tron är sålunda inte en rent mänsklig aktivitet. Tron blir till genom Andens verk i hjärtat.
När en människa kommer till tro på Kristus sker något med henne. "Genom tron renade han deras hjärtan", heter det i Apg. 13:9 om de omvända hedningarna. "Dessa (tecken) har blivit nedskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom en sådan tro ska ha liv genom hans namn." (Joh. 20:31). Genom tron på Kristus blir människan sålunda delaktig av ett nytt liv. "Det eviga livet" är en övernaturlig verklighet som tar människan i besittning, så att det kan sägas om henne att hon "är delaktig av gudomlig natur", ja, att hon är "en ny människa".
Alltså: En kristen är en människa som tror på Kristus. Genom tron på honom har hon fått syndernas förlåtelse och evigt liv.
Vi har nyss sagt att tron blir till genom budskapet om Kristus. Och förut har vi påpekat att tron också innebär att människan omfattar detta budskap som sant. Vad innehåller då detta budskap?
Låt oss först erinra om att detta budskap i Nya testamentet har flera olika namn. Det kallas stundom "Ordet" eller "Guds ord", någon gång "den hälsosamma läran", men oftast kallas det evangelium, d v s det glada budskapet, de goda nyheterna. Om huvudpunkterna i detta budskap läser vi i Kor. 15:
"Nu påminner jag er, mina bröder, om det evangelium som jag förkunnade för er, det evangelium som ni tog emot och som ni alltjämt står fasta i. Genom det blir ni en gång frälsta, om ni håller fast vid det i den form i vilken jag förkunnade det för er. I annat fall var det till ingen nytta att ni kom till tro. Jag meddelade er i min grundläggande undervisning vad jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna. att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna."
Av detta citat lär man först att evangelium är en berättelse om Jesus Kristus. Två huvudmoment i denna berättelse nämns här, nämligen Kristi död och uppståndelse. Och att det är fråga om verkliga händelser som en gång tilldragit sig, understryks inte bara genom att här sägs att Kristus dog utan att han också blev begraven, att han inte bara stod upp utan också att han stod upp på tredje dagen. Här är alltså inte fråga om en "andlig uppståndelse" - det är f ö märkvärdigt att ett så självmotsägande uttryck som uttrycket "andlig uppståndelse" någonsin kunnat präglas. Jesu ande låg ju aldrig i någon grav - utan här avses att Kristi döda kropp vid en bestämd tidpunkt blev levande och lämnade sin grav.
I Romarbrevets fyra första verser - det andra ställe i Nya testamentet där några av huvudpunkterna i evangelium på ett sammanfattande sätt anges - talas det om "evangeliet om Guds Son, som efter sin mänskliga härstamning kom från Davids släkt och som efter helighetens ande har blivit insatt till att vara Guds Son i kraft genom uppståndelsen från de döda." Evangelium om Guds Son: han som "efter sin mänskliga härstamning kom från Davids släkt". "som dog för våra synder enligt Skrifterna" och som "uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna" är Guds Son. Och denna beteckning avser inte någon rang eller värdighet, som han förvärvat eller som skänkts honom. "Gud blir man icke, man är det eller är det icke." Så skrev för många år sedan en välkänd bibelforskare. Nya Testamentets grundläggande vittnesbörd om Herren Kristus är att han är en gudomlig person. Den kristna församlingen tillbeder honom. I 1 Kor. 1:2 talar Paulus om de kristna som människor som "åkallar vår Herres Jesu Kristi namn". d v s anropar honom som Gud. Ett kännetecken på alla kristna är alltså att de riktar sin bön till Kristus. Även hedningarna iakttog mycket tidigt att de kristna tillbad Kristus. "De sjunger en sång till Kristus som till en Gud", skriver Plinius d y om de kristna i sitt bekanta brev till kejsar Trajanus i början av det andra århundradet.
Alltså är Herren Kristus evig Gud, en person i Gud. Han tillhör den heliga Treenigheten. Bibeln lär nämligen - som 1878 års katekesförklaring uttryckt det - att "Gud är en, men i gudomsväsendet finnes en evig trefaldighet: Fadern, Sonen och den Helige Ande." En lång rad nytestamentliga utsagor - synnerligast i Johannesevangeliet, Paulus brev och Hebréerbrevet - talar också klart om hans eviga och personliga föruttillvaro hos Fadern före människoblivandet.
Alltså: Herren Jesus Kristus, som är "född av Davids säd", och sålunda en sann människa, är på samma gång sann Gud. Därför har hans död en försonande betydelse för släktet. Luther frågare en gång: "Vad skulle det ha gagnat oss om en människa hade dött för oss?" Det skulle inte ha haft den ringaste betydelse för vår frälsning. Men nu är han som dog på Golgata och som uppstod på påskdagsmorgonen något vida mer än endast en from och helig människa. Han är sann Gud. På detta hänger vår frälsning. Luther har rätt: "Förblir icke Kristus sann Gud, född av Fadern i evighet och Skaparen av alla varelse, då är vi förlorade."
När den kristna kyrkan på ett sammanfattande sätt gett uttryck för sin tro på Herren Kristus, har den före allt annat betygat sin tro på hans gudom. I den apostoliska trosbekännelsen heter det: "Jag tror på Jesus Kristus, Guds enfödde Son." Och i den nicenska bekännelsen säges: "Jag tror... på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat." Den athanasianska bekännelsen säger: "Så är det rätt tro att vi bekänner att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån sann Gud och sann människa. Gud är han som född av Fadern före all tid, och människa är han som född av moderns väsen i tiden."
Det fanns en tid då man ville konstruera en klyfta mellan "Bibelns Kristus" och "dogmatikens Kristus", som vi möter honom i t ex de nu nämnda gammalkyrkliga trosbekännelserna. Det är emellertid lätt att se att ingen sådan klyfta existerar. Detta erkänns sedan länge även av män som själva är långt ifrån att omfatta Bibelns vittnesbörd om Kristus. N J Göransson konstaterade i sitt mycket uppmärksammade föredrag vid de liberala teologernas på sin tid så omtalade möte i Örebro 1910: "Om man bygger på de nytestamentliga skrifternas kristologiska formler såsom på den sista grunden, så kommer man alltid för eller senare, om man är konsekvent, tillbaka till ortodoxins kristologi".
Här kan också erinras om att reformatorerna förklarade att de var eniga med katolikerna när det gällde de tre gammalkyrkliga trosbekännelserna, eftersom det för reformatorerna var uppenbart, att dessa bekännelser inte är något annat än sammanfattningar av Bibelns lära.
II.
En kristen är en människa som tror på Kristus
Men tron på Kristus är aldrig en privatsak - något som man tyst kan behålla för sig själv. Den som tror på Kristus bekänner honom också. Annars är hans tro ingen verklig tro. Jesus säger: "Var och en som bekänner mig inför människorna, honom ska också jag bekänna inför min Fader som är i himmelen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader som är i himmelen." (Matt. 10:32f). Och Paulus skriver: "Om du med din mun bekänner att Jesus är Herren, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst. Ty med hjärtat tror man, vilket leder till rättfärdighet, och med munnen bekänner man, vilket leder till frälsning." (Rom. 10:9f). Hjärtats tro och munnens bekännelse hör alltså oupplösligt samman.
Men tron yttrar sig inte bara i munnens bekännelse. Den sätter också sin prägel på människans livsföring. Om detta kan man läsa på många ställen i Nya testamentet, inte minst i förmaningarna i de apostoliska breven. "Mina älskade! Jag förmanar er som utlänningar, vilka lever i ett främmande land: Håll er fria från de sinnliga begären, ty de för krig mot själen. I de fall där de nu beskyller er för att vara brottslingar ska de, när de ser ert rättfärdiga liv, prisa Gud på den dag då han söker dem" (1 Peter. 2:11f). Kristus ska sålunda bekännas både med ord och med vandel.
Aposteln Petrus antyder längre fram i sitt nu citerade brev, att det kan finnas situationer då levernets bekännelse framstår som det viktigaste, nämligen då det gäller en kristen människas förhållande till sina närmaste. "På samma sätt bör ni som är hustrur underordna er era mä. Somliga av er är gifta med män som inte tror evangeliet. De kan vinnas genom det intryck de får av sina hustrurs gudfruktiga och rena livsföring, utan att det sägs ett ord." (1 Petr. 3:1). Detta ställe talar också om att ändamålet med bekännelsen om Kristus först och sist är att de som ännu inte tror må vinnas för tron.
III.
En kristen är en människa som tror på Kristus.
Genom tron på Kristus har hon frid med Gud. Men i och med att hon kom till tron kom hon också i kampställning mot den värld som inte känner Kristus. Om detta har han själv talat med de klaraste ord: "Tro icke, att jag har kommit för att sända frid på jorden! Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Jag har kommit för att vålla söndring, så att en son sätter sig upp mot sin fader, dottern mot sin moder, sonhustrun mot sin svärmoder, och en man skall få sitt eget husfolk till fiender." (Matt. 10:34ff).
Världen hatar nämligen Kristus. Inför honom kan innerst inne ingen vara neutral. Den som inte är med honom är mot honom. Och han säger själv att världens hat mot honom med nödvändighet också vänds mot dem som tror på honom. "När världen hatar er, skall ni tänka på att den har hatat mig förrän er. Om ni tillhörde världen, älskade världen sitt eget. Men eftersom ni icke tillhör världen utan jag har valt ut er ur världen, därför hatar världen er." (Joh. 15:18f).
Med "världen" i den här föreliggande bemärkelsen förstår Bibeln den från Gud avfallna och mot honom fientliga mänskligheten. Men bakom denna värld står den onda andevärlden. "Ni lydde härskaren över luftens rike, den ande som nu är verksam i de människor, vilka inte lyder Gud." (Ef. 2:2). I samma brev skriver han att den troende människans kamp först och sist är en kamp med den onda andevärlden. "Vi kämpar inte mot fiender av kött och blod utan mot makter och myndigheter, mot härskarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andemakter i himlarymderna." (Ef. 6:12).
Världens och de onda andemakternas hat mot Kristus kommer också till uttryck i fiendskap mot sanningen om Kristus, alltså mot evangelium. Sanningen om Kristus blir därför genom alla tider motsagd, förnekad och förvanskad. Nya testamentet berättar om att en lång rad sådana motsägelser, förnekelser och förvanskningar framträdde redan i den första kristna tiden. Därför utgörs en så stor del av Nya testamentet av polemik. Man kan erinra om Jesu strafftal mot fariséerna, Paulus´ kamp mot dem som förnekade uppståndelsen (1 Kor. 14), mot judaisterna, som ville bygga frälsningen både på Kristus och på lagens gärningar (Galaterbrevet), mot den sammanblandning av evangelium med judiska och hedniska element, som gjorde sig gällande i Korint (Kol. 2), och mot dem som eljest predikade "främmande lära" (1 Tim 1, 4; 2 Tim. 3). Man kan också påminna om Johannesbrevens kamp mot dem som förnekade att "Jesus Kristus har kommit i världen som en verklig människa" (1 Joh. 4:2 et c).
Judas´ brev uppmanar de kristna att "kämpa för den tro som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga" (Jud. 1:3). Med tro måste här förstås trossanningen, sanningen om Kristus, ty blott om den - men inte om hjärtats tillit till Herren - kan det sägas att den "en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga."
Verklig kristendom kan aldrig stå likgiltig inför förnekelsen av denna sanning. Ty de odödliga människosjälarnas frälsning beror på att denna sanning bevaras ren och förkunnas rätt och i Andens kraft.
Luther omtalar att många säger honom, att han för kärlekens och endräktens skull borde se genom fingrarna med somliga avvikelser från sanningen. "Därtill svarar jag: Förbannad vare den kärlek och endräkt, för vars bevarande man måste sätta Guds ord på spel."
Men Nya testamentet talar inte bara om nödvändigheten av att kämpa för tron: den föreskriver också att de kristna ska skilja sig från dem som förnekar tron. T o m Johannes, kärlekens milde apostel, skriver: "OM någon kommer till er utan att ha den läran med sig (Kristi lära, se v 9 ) skall ni inte ta emot honom i era hem, och hälsa honom inte (2 Joh. 1:10).
Många av nutidens kristna är nog benägna att anse en sådan föreskrift som kärlekslös och som uttryck för ett otillbörligt "renlärighetsnit". Om man tänker så om detta och liknande uttalanden i de apostoliska breven, då måste till detta först sägas, att det apostoliska ordet är Guds ord. Det rör sig följaktligen här inte om en mänsklig uppmaning utan om en gudomlig befallning. Vidare måste det sägas att "Kristi lära", evangelium, är själva det frälsande budskapet. Genom detta budskap utför Anden sitt verk i människors hjärtan, och genom att i tro ta emot detta budskap blir människan frälst.
Och framför allt måste det sägas att apostlarnas föreskrifter står i full samklang med Jesu egna ord. Han har själv sagt: "Akta er för de falska profeterna! De kommer till er i fårakläder, men invärtes är de rovlystna vargar." (Matt. 7:15)
- - -
En kristen är en människa som tror på Kristus.
Hans tro på Kristus yttrar sig i munnens och levernets bekännelse.
I och med att han har kommit till tro på Kristus är han också kallad att kämpa för den tro, som en gång för alla har överlämnats åt de heliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar